mer carl

hurricane

Det är morgon. Det är sol. Jag är ledig, dansar omkring till toner av underbara Jocke Berg och herr Hellström. Bakar äppelkaka och dricker kaffe. I eftermiddag blir det bussen till Liseberg med Sofia och Lisa. Jag tror att det kan bli en helt fantastisk kväll. Kom och sjung med oss!

behind the cigarettes/

För mycket kläder. Det var ungefär så långt jag var förberedd. Mitt huvud var rätt tomt och jag hade egentligen ingen aning om hur jag ville porträttera mitt fotogeniska offer. Hur som helst. I ärlighetens namn var jag smått nervös inför att träffa Kalle då jag under den senaste tiden följt honom via geniala formuleringar och inlägg i blogosfären och vid flertalet tillfällen förundrats över hans sätt att uttrycka sig. Han skriver bra, otroligt bra, och just den förmågan har jag respekt för. Men även nervositeten visade sig, precis som bootsen och halsduken, vara helt onödig. Jag knäppte bilder som aldrig förr, Kalle posade i hatt och cigg, vid flyglar, i bibliotek och gitarrbutiker. För en fotograf som uppskattar att utöva sitt konstuttryck till ljudet av musik var detta förmodligen drömplåtningen. Kalle spelade gitarr, Kalle spelade piano (Yann Tiersen och Håkan Hellström amongst others!), Kalle pratade om fioler och ackord. Kalle hade dessutom världens ballaste skor. Ni ser ungefär en microdel utav resultatet här ovanför. Kanske publicerar den färdiga kollektionen i ett senare inlägg. Bra dag. TACK SOM FAN KALLE!

headline

Jag missade bussen imorse. Både två och tre gånger. Jag vet inte riktigt vad som hände. Det var ju en sådan fin morgon och fina morgnar ska inte spenderas i ett mörkrum eller en bluescreensal, och kanske spelade jag akustiska Winnerbäck-melodier lite för länge för att hinna till hållplatsen. Det hela slutade i alla fall i en second breakfast på balkongen med Sofia. Kollektiv skolk. Kaffe, scones och frusna händer. Det är ju kallt på riktigt nu. Vi satt där med våra filtar, halsdukar och kaffekoppar och pratade om ingenting alls i någon timme. Sjöng lite Edit Piaf och tittade ner på alla små barn som gick till skolan. Sen tog vi en promenad längs kajkanten och plåtade brännmaneter. Hela havet är fullt av dom.

I eftermiddag måste jag i alla fall till skolan och klippa film. Skriva krigsuppsats och religiösa hemtentor. Plåta folk. Imorgon blir det Håkan H och på lördag är det pastakväll.

allt & ingenting

Läste en krönika om småsaker, ni vet sånt som ofta passerar obemärkt, fast ändå inte. Allt det lilla som spelar så stor roll, som nästan utgör livet självt på något sätt. Författaren citerade Stig Johansson och hans dikt "Förlusten". "Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet". En viktig insikt, en fin formulering, för den understryker ju onekligen det här med tid. Att det faktiskt, på riktigt, i verkligheten och helt seriöst, är de där iakttagelserna, smakerna, känslorna, visionerna som faktiskt betyder någonting. Och trots att de knappt märkbara ögonblicken av uppriktig påtaglighet, de sekundsnabba beståndsdelarna utav koncentrerad verklighet är saker som man kanske inte lägger på minnet, så är det ändå dom som gör hela skillnaden.

Vidare ger författaren exempel på och refererar till egna upplevelser och företeelser som hon värderar på liknande sätt. Kvällssol och rödvin på en balkong, en lyckad formulering, en komplimang från en busschaufför, vinbärsmarmelad, sömnig morgonsex...

Själv älskar jag doften av rostat bröd, kaffebönor och nytvättat hår. Jag tycker om att titta länge på havet eller drömma om storslagna äventyr framför min jordglob. Jag älskar att spela gitarr trots att jag inte är vidare bra på det. Kombinationen ösregn och en stor kopp te till toner av Bon Iver och Yann Tiersen. Att stå i en förväntansfull sjungande kö till en efterlängtad konsert, doften av vår, mogen avokado, strössel. Att vakna av att man skrattar hejdlöst, mormors sjöbod, Sofias scones, Malins kramar när hon springer till bussen, Ian Curtis i profil. Att gå barfota på stranden, promenera genom Göteborg, se solstrålarna sirla genom lövverken i skogen, svart sammet, slitet läder, långfrukostar med färskpressad apelsinjuice. En riktigt bra bok, att hålla en pensel i handen, kyssar i nacken, se solen gå upp. Att befinna sig i ett mörkrum, ögonblicket då man placerar fotografiet i framkallningsvätskan och motivet långsamt växer fram på pappret. Den första färskpotatisen, nya strumpor, att få någon på gott humör. Den första snön, en kall hand i en varm. Det är sådana saker som gör livet värt.

Hur kan tomhet väga mer än bly, järnridåer, tåg och skyskrapor tillsammans?

Hur kan allting kännas bra men samtidigt så fel?

Hur kan det rymmas mer kolsyra i två förälskade hjärtan än i ett helt Systembolag?

Kan humlor flyga i praktiken?

Hur dräper man odödliga minnen?

Hur överlever man sömnlösa stjärnklara vinternätter?

Hur är det möjligt att det kan finnas en för alla?

Hur kan te vara så himla gott?

Varför medför obegränsad frihet brist på inspiration?

Varför kommer inspiration när det inte finns tid?

Vad är substansen av drömmar?

Hur många koppar kaffe motsvarar en livstid i vaket tillstånd?

Varför lever vi inte som vi lär?

Är Universum oändligt på riktigt?

Vad definierar egentligen historia?

Kan osynliga ärr synas ibland?

Vad är meningen med livet?

Hönan eller ägget?

Varför är nyckelben så vackert?

Vad är motsatsen till evighet?

Hur många ljusår måste vi färdas innan vi har en aning om någonting?

kvällens i-landsproblem

På schemat i Svenska B: Diktanalysering. Vanligtvis är jag rätt haj på det här med att analysera, men den här texten vill liksom inte. Jag läser ord och meningar om igen, vänder på kommateckan, metaforer, tvetydiga strofer och anaforer, försöker bilda mig någon sorts konkret uppfattning av vad författaren med detta paradoxalt dubbeltydliga budskap vill förklara. Men. Jag kommer ingenstans. Handlar det om död eller kärlek? Kärlek till döden? Att kärlek är giftigt, gör en galen? Att vissa människor borde bära varningsetiketter med benknotor och dödskallar?
Är han uppriktig eller klär han sina framtidsutsikter i lite väl överdådiga ordval? Han kanske inte alls vill dö. Han kanske inte är kär heller. Det kanske bara är väldigt dåliga täckmantlar för någonting helt annat. Han hade antagligen svårt för att formulera sig. Valde fel ord. Med mening? Kanske var han bara väldigt hungrig och ville ha någon annan poet att luncha med. Som inte ville luncha med honom. Och så blev det såhär. Kan det vara så att det helt enkelt är meningen att man faktiskt ska missuppfatta hela grejen? Är "obegripligt" en godtagbar slutsats?

Borde man lägga ner den här meningslösa monologen och sova på saken? På riktigt gå inför att sova tio timmar per dygn. Eller i alla fall sju.

fika/foto/bibliotek

Inatt drömde jag om kaffe. Jag drömde att jag drack så mycket kaffe att jag till slut inte kände skillnaden mellan en cappuccino och en espresso. Det var underbart. Efter tio timmars sömn vaknade jag med solen i ögonen till Explosions In The Sky. Inser att sömn är någonting jag underskattat ganska grovt de senaste åren.
Annars har jag spenderat större delen av dagen i biblioteket, nedgrävd i krigsinspirerad litteratur om goter och romare. Några timmar och många sidor senare satt jag och Malin i Yerbas soliga trädgård. Åt mozzarellatoasts, drack kaffe och spelade gitarr för fikasugna stamgäster. Nu har jag ungefär tre kronor kvar att leva på till slutet av september. Fikakulturen in my heart.

Nu är det såhär: Ny fotouppgift. Uppdraget går ut på att plåta en okänd person. Personen ska helst vara äldre än fotografen och okänd, av den anledningen att den utvaldes personlighet ska framhävas på ett så objektivt sätt som möjligt. Objektivt, i den minimala mån det nu går att tolka en människas personliga attribut... Samtidigt som det egentliga syftet med porträtteringen naturligtvis är att skapa en kollektion som berättar något, förmedlar en känsla, som ifrågasätter, provocerar, förklarar, sätter avtryck...!
Så. Finns det folk i årgången före -91 som händelsevis råkade läsa det här? Som inte känner mig och som har tid och lust att bli fotograferad, några enkla svartvita snapshots, före veckans slut? Vore oerhört uppskattat!

Jag och mamma kirrade chili-ratatouielle med pasta och kronärtskocka. Slå den om ni kan.

Och något är väldigt galet med min tidsuppfattning. Ikväll har jag allvarliga vårkänslor.

monday/machine

Måndag. Jag har påbörjat mitt nya filmprojekt. En kortkortkortfilm. Den färdiga produktionen kommer att heta "The Skriv Machine" och handlar, precis som den avlöjande titeln så förutsägbart beskriver, om en gammal skrivmaskin. Jag och Malin hittade den på ett dammigt skåp i filmsalen här om veckan. Olle var nära att kasta bort den, när vi insåg dess ovärderliga kulturella, funktionella, potentiella, högaktuella värde och räddade livet på den i sista sekund. Sorterade bort den från berget av de hundratals andra trash-märkta VHS:er, firewires, serietidningar, mikrofoner och kassetter som skoningslöst tippen-stämplats av old-school-trött mediepersonal. Tänkte att sådana fina klenoder minsann inte ska få gå till spillo bara för att bläcket tagit slut.
Annars har jag mest spelat gitarr för Malin och sprungit omkring i Uddevallas djupa skogar. Orienterat i duggregn och pratat filmklassiker med CH och Amanda. Nu skiner solen igen, sådär tokhärligt vårigt, och jag kommer gång på gång på mig själv med att undra var vitsipporna tagit vägen, för att i samma stund inse att det inte alls är april. Just ja...
Nu blir det matlagning och Chet Baker med mamma.

kantareller och sexårsnostalgi

Fredagens bitterhet som bortblåst. En egentligen helt vanlig söndag, sådär som söndagar brukade vara en gång för länge sedan. De som inte bestod av skyhöga travar av böcker och papper, prestationsångest och bakfylla. Som inte inkluderade ofrånkomliga tankelabyrinter inför konfrontation av morgondagen. Nej, imorse vaknade jag med solen i ögonen, åt frukost med min bästa tekopp, Jonas Hassan Khemeri och Gustav Danielsson i pappersformat. Morgonen är väldigt avgörande för mig. Börjar det bra så blir resten bra också.





Vi tog en sväng till landet, nästan hela familjen Broman. Drack kaffe i solskenet hos farmor och farfar. Farmor bjöd på bullar och nybakat bröd och alla var på pinsamt gott humör. Vi satt där på altanen rätt länge, skrattade oavbrutet åt det makalösa vädret, det goda kaffet, åt pelagonerna som vuxit så hejdlöst sen sist.
Efter ett par timmar blev det dags att åka hem. Men inte hem till Lysekil, utan hem. Hem till mitt riktiga hem. Jag brukar i alla fall kalla det så, trots att det var över tio år sedan vi flyttade därifrån. Vi växte upp på en liten gård utanför Bohusläns minsta by. Jag hade en fantastisk uppväxt. Numera bor ett helt underbart par ifrån Göteborg i det gula lilla huset med tillhörande ladugård, snickarbod, vedbod, växthus och fallfärdigt garage. Ungefär som Pettson, ni vet.
Hela året har jag bett mina föräldrar att vi ska åka dit och hälsa på. Plocka svamp, dricka varm choklad, äta harsyra, spåra älg och titta på rådjur sådär som vi gjorde förr. Idag slog vi slag i saken.
Jag vandrade mest omkring i någon sorts halvmeditativt tillstånd genom skogen, smakade på blåbär och mättat syre medan vi fotograferade de första nyanserna av höst.

Det blir ett speciellt ljus i täta granskogar sällsamt vackra septemberdagar som den här. Eftersom jag inte fick någon bild som på ett rättvist sätt kan illustrera känslan är det värt att poängtera. Verkligen, det är sagolikt. Bäckarna brusar, fåglarna kvittrar, kantarellerna myser i mossan. Hela skogen liksom lyser av dagg och spindelväv och mystik. Och på gården, i det där paradiset av egenodlade tomater, obesprutade potatisland, bisamhällen, bonniga flanellskjortor och allmänt avslappnad lantlighet bodde vi en gång. Där mamma bakade tigerkakor och italienskt bröd i det minimala köket. Där pappa meckade med bilar, byggde förråd och körde traktor. Högg ved som vi fyllde den vackra kakelugnen med. Det har druckits mycket varm choklad framför den där kakelugnen. Vi låg där ofta, hela familjen i en hög på fårfällarna, läste sagor, lyssnade på den sprakande elden, tittade på stjärnorna.
Nu blev det väldigt nostalgiskt.




Och sedan åkte vi till Lysekil igen, avslutade dagen med middag på Old House Inn. Konstaterande: Skogspromenader och pluggcelibat är SÅ underskattat.
Ikväll lyssnar jag på jazz, komponerar jag mina första egna låtar på gitarr och pratar teater med herr Florin i Stockholm.

hot chocolate remains

the everyday issue

Idag dricker jag te och skriver om gotiska kontra romerska krigsstrategier. Känner att jag är på det perfekta humöret för författande som involverar våld och vapen just nu.

bara skinn och ben med ett hjärta av tvål

Jag orkar inte drömma mer nu.
Det blir lätt lite väl många ofrivilliga svar.
Och jag har upptäckt att det där umgänget på krogen och festerna, de promillehaltiga försöken till tvåsamhet, faktiskt bara förstärker ensamhetskänslan snarare än att bidra med någon sorts lycka. Mer än just för stunden, i det där temporära odödliga svindlande ögonblicket. Bissart.
Kanske finns det gränser även för romantiker, men ikväll är mitt hjärta våldsamt tomt. Slagen ekar i huvudet, som om allt som någonsin funnits där inuti runnit ut, kondenserat som frost och imma mot fönsterglaset som aldrig återger några nya motiv.
September. Önskar att kylan kunde få mig att vakna. Men än så länge är det mest tunnelseende och tårar av trötthet. Det finns så många som sörjer den här dagen och egentligen har jag ingen rätt att skriva sånt här, men jag vet att sådana tankar är bortkastad ångest för jag blir inte starkare av vetskapen om andras sorg.

Jag väntar på ord som aldrig uttalas, på beröring som aldrig når mina händer. På flygeln spelar dom vackra symfonier av utdöda pianister. Jag går söder inombords lika vulkanartat varje gång för de där tonerna träffar hårdare än de mest pricksäkra slagen, med samma intensiva påtaglighet som den nyktraste kyssen, fast med motsatt effekt. Jag fick en sådan, ganska nyss. Helt oväntat. Jag tror att han bara ville slippa vara ensam den där kvällen. För vi var ensamma, precis lika sensommarkalla och vilsna 02:40, fyllda av kolsyra där under Karlavagnen. Och allting var otroligt fint och poetiskt, men jag vet att han inte är en sådan person, och det blir nog aldrig mer än så.

Jag borde ha lärt mig för länge sedan. Men att lära av sina misstag har aldrig varit min starka sida.
Den senaste veckan har varit ett känslomässigt kaos, en vandring i slow-motion mot för höga ambitioner, genom sömn där endast signalen ifrån väckarklockan får mig att framkalla en uppriktig reaktion.

Igen. Jag har tröttnat på att drömma. Ändå sover jag mig igenom verkligheten. Dom frågar hur det är, min mor och far. Jag svarar med osammanhängande meningar som går att tolka på alldeles för många sätt. Sedan ler de sneda oförstående leenden, lagar middag och bjuder på vin. Vi fredagsmyser vi så som vi gjorde för länge sen. Dom köper min favoritglass och mörk choklad. Mutar med wienerbröd och dålig film på tv4. Men varken dyra bag-in-box-etiketter eller lyxiga chokladbitar lyser upp tillvaron just nu. Kraftlös och sentimental av sömnbrist, uttråkad och handlingsförlamad av vardagsrutin och verklighetsinsikter.

nine/eleven

Tillbaka i bunkern. Sitter i Sinclairs minimala redigeringsrum och klipper film. Fläktarna surrar, tangenterna knastrar, någon spelar finstämda symfonier av utdöda pianister på flygeln utanför teatersalen. Loggar in, meckar med genvägar till bildservrar och diverse olika nätverk. Dubbelklickar på "Film 3" i RBL-mappen. Upptäcker att gårdagens alla timmar av ändlöst klick-klick och upprepade rewinds varit fullkomligt bortkastad tid. Den sparade versionen av mitt halvfärdiga projekt har antagit fel filformat, konverterat till något oanvändbart, något som framkallar enorm frustration med alla tillhörande svordomar jag nånsin kan komma på. Filmen kan tydligen inte öppnas i ett enda jävla program. Allt redigerande, helt åt helvete. Deadline: Måndag morgon. Nu vill jag bara gå och dö.

Så. Nån som känner sig i behov av bittert sällskap över en kopp eftermiddagskaffe? Missade visst bussen också, med bara några minuters marginal. Givet. Nu har jag skoskav, huvudvärk och en blodsockernivå på minus femtonhundra. Åh underbara fredag!

37

Det är kväll nu. Mina ögon går i kors, tåras av trötthet, är förmodligen mer fyrkantiga än de mest vinkelräta kvadrater i världen. Befinner mig i ett läget då det är svårt att avgöra om man är nyvaken eller om man faktiskt sover, då skillnaden mellan vänster och höger känns ytterst marginell. Det är inte hälsosamt att sova knappt åtta timmar på tre dygn. Ändå blir det som det blir. Blir såhär. För lite sömn och för mycket datoriserat mediekoncentrerat oplanerat fildelat felfördelat avdramatiserat filmklippande, uppsatsförfattande, tedrickande och fotoretuscherande.

Den här veckan skulle jag egentligen ha genomfört en mängd saker. På planeringen för vecka trettiosju stod filminspelning i Göteborg, boxning, yoga, jobbsök, anti-städ, plugg, bankbesök och tatueringar. Nu blev det inte riktigt så. Det måste vara feltryck i min agenda. Antalet rader är för många, och jag verkar ha nåt instinktivt skrivkomplex som gör att jag per automatik fyller varenda en. Naivt inbillar jag mig att jag minsann ska hinna med, den här veckan går det, men rent tidsmässigt blir det ofta dubbelbokat. Katastrof. Och sen måste man göra folk besvikna.
Tatueringen blev däremot av. Likaså det där med att inte städa. Hann aldrig återställa ordningen efter måndagens inspelning. Vanligtvis får jag krupp, utslag, av smutstvätt, posthögar, tekoppar, klädberg, fotomaterial, mina Mount Eversts i randigt A4-format... Men den här veckan gjorde jag en deal. Tänkte en gång för alla bli av med mitt komplex för oorganisering. I fyra dagar klarade jag att leva i kaos. Inte speciellt hardcore.

Försöker få tag på ett fungerande soundtrack till min film. Det går sådär. Jag lyssnar och lyssnar, browsar på Spotify, tar hjälp av expertis men ikväll hittar jag ingenting. Letar i frysen. Hittar Carte d'Or Vanilla. Guds gåva till mänskligheten.
Ska bädda ner mig i midnattsdimma och nytvättad bomull nu. Imorgon är det fredag. Vinyl, gitarrspel och budgetfika känns som presumtiva aktiviteter. Och med de framtidsutsikterna blev kvällen nästan ett hallelujah moment.

temporära bildproblem

Det har hänt något fruktansvärt. Mina bilder har blivit osynliga.
Eftersom jag vill kunna publicera mina fotografier i stort format och bra kvalitet laddar jag upp alla mina bilder via Photobucket. Jag har laddat upp via deras domän ett tag nu, men efter ett par månaders frekvent bloggande har jag tydligen kommit upp i mina tio gratis-gig. Så länge jag inte uppgraderar till deras Pro-version förblir mina bilder tills vidare osynliga. Att uppgradera kostar naturligtvis pengar. Detta är i nuläget en bristvara hos mig. Men. Om informationen jag fick i det senaste mailet från Photobucket stämmer, kommer bilduppladdningen att fortsätta på precis samma sätt som förut efter den 19 september. Själv tycker jag att det är alldeles fruktansvärt lång tid. Hur jag ska blogga helt utan bilder i drygt en vecka vet jag inte riktigt. Det kommer bli jättefel. Men jag hoppas ni inte sviker för det. Håll ut - bilderna kommer tillbaka!

koffein och bokeh

Gårdagen i korthet: Tecknad film, diktanalyserande, tonfiskpasta och stipendiesök. Franska projektplaner, macchiatos och varm choklad på Yerba med Matilda och Malin. Eftermiddagssolen var sådär brittsomrigt underbar och vi konstaterade att det blir inte mycket bättre än såhär, trots att höstlängtan utan tvekan än så länge överväger sommarabstinensen.
Matilda knäppte en bild på mig och Malin. Jag tycker vi ser rätt nöjda ut. Finns det något bättre än att sitta i en lummig trädgård med ett kaffeglas och två kära vänner? Andas in doften av te och sensommar, blicka ut över rabatterna och de mustachprydda barristorna... Skulle inte tro det.
Efter kaffet ville vi ha kultur och gick till Saga för att se Tarantinos mästerverk Inglorious Basterds. Upptäckte en oupptäckt dekadent litteratur/vinyl/serie-butik på vägen. Sånt är fint. Tyvärr var deras LP-utbud inte fullt så lockande som det först såg ut att kunna bli.
Och filmen var störd och genial. Naturligtvis.

torsdagsaukustik och fel på glasögonen

Sitter i filmsalen och klipper ett kortfilmsprojekt med Olle. Ibland går det bra. Då skrattar vi, säger att vi är ett bra team. Ibland går det mindre bra. Olle ser väldigt dåligt på nära håll. Han fick nyligen nya glasögon, men med tanke på hans ihållande fem centimeters-distans till datorskärmen är det tveksamt om det ens sitter några glas i dom där bågarna. Därför blir det lite knepigt när han ska förklara, guida mig genom servrar och genvägar, synnerligen knepigt, eftersom han knappt ser sitt eget namn i pt 48. Då tar vi en paus. Vi pratar om puertorikansk musik istället, han spelar Johnny Cash och Jim Morrisson på en luggsliten gammal gitarr för mig. (Tjena, han spelar ta mig fan bättre än Mr Cash himself!) Berättar om konserter han besökte när han var ung, att alla hans favoritgitarrister är blinda. Sedan pratar vi lärarpedagogik, konst och bristfälliga teorier om allt möjligt. Det är underbart. Jag har skolans pratsjukaste, jobbigaste, bästaste, svettigaste lärare alldeles för mig själv. Såhär borde alla eftermiddagar vara.

musikal permanens

Försöker komma någonstans med mitt filmskapande. Ikväll går det sådär. Kanske för att jag inte kan lägga in det inspelade materialet på datorn och därav ej heller bedöma det hittills recordade resultatet. Kanske för att jag inte druckit kaffe, är oinspirerad och tänker för mycket på annat.
Jag försöker brainstorma med mig själv, komma fram till storslagna slutsatser, visuella genialiska problemlösningar. Sen slutar det ändå i att jag som vanligt drunknar i för höga ambitioner och prestationsångest.

Jag tatuerade mig idag. En g-klav i nacken. Eller bakom örat. Som jag fasat. Varit nervös. Men det gjorde inte ont alls. Kittlade gjorde det däremot, helt galet kittlade det. Det var kallsvett och leenden på samma gång. Skräckblandad förtjusning. Men nu sitter den där. Och jag vill ha fler.

Idag ska jag göra någonting galet.

egypt/salmon

Klockan börjar närma sig läggdags med tanke på att morgondagens väckning äger rum klockan 05:15. Har under de senaste två och en halv timmarna suttit klistrad framför datorskärmen, oavbrutet skrivit om den egyptiska högkulturen. Tror aldrig nånsin att hieroglyfer och pyramider intresserat mig så till den milda grad att jag klickat bort msn-konversationer med musik och umgängesrelaterade samtalsämnen för uppsatsförfattande. Och jag som trodde att jag skulle avsky historia.

Ikväll bjöd familjen Broman ner mormor på middag. Jag gjorde världens godaste ugnsbakade lax ever. Vi samtalade om födelsedagar, tapetsering och olika aktuella världsfenomen över en bag-in-box. Avslutade den delikata middagen med hemmagjord äppelpaj och kaffe med vaniljvisp. Några timmar tidigare var jag på ett inte lika trevligt humör. Söndagar alltså. Denna odödliga ambivalens.

Nu är dom gömda bakom stjärnor
vid Vintergatans kant

kaffe och söndagstristess

Söndag. Jag spelar gitarr och fikar i solen på Skälvik med Sofia och Moa. Hämta inspiration i den där Hasselbladsboken jag skrev om tidigare, "The Open Book". Många fina bildreportage. Och otroligt snyggt layoutat. 424 sidor pure photography. Perfekt motgift för söndagstristess.
Jag har druckit tre koppar kaffe. Tre stycken lite för stora koppar. Just nu: stirrig och koffeinhög. På ett sånt sätt som jag mest upplever vara irriterande och jobbigt, känner inte att någon utav alla dessa decilitrar columbianskt har haft någon större bidragande verkan till ökad effektivitet. Jag kommer liksom ingenstans. Inbillar mig, eller är snarare övertygad om, att kaffet är orsaken. Det är samma sak varje gång. Antingen blir man småspeedad och åtminstone lite mer effektiv, eller så får denna livets ljuva dryck motsatt effekt. Man sitter där med alla tankar och måsten men kommer sig liksom inte för att göra någonting. Det känns som kolsyra i hjärnan. Bubblor som stiger mot ytan och fräser strax under hjärnbarken. Och spricker. Och ut kommer koncentrerat ingenting. Ingenting, som i ordets sanna definition naturligtvis inte heller bidrar till någonting. Dagens fråga: har det här med koffeinkickar att göra med någonting annat än själva kaffet? Är hela grejen placebo?
Sådan är min dag. Jag dricker kaffe för att åstadkomma något, i hopp om att kunna genomföra åtminstone någon av alla de viktigheter som står på planeringen. Men det gick åt helvete. Istället sitter jag och författar poänglösa blogginlägg om vad kaffet gjort mig inkapabel till att göra. Eller inte göra. Om det nu är kaffet. Jag tror att det är kaffet. Men jag vill inte tro det. Egentligen vill jag brygga tre koppar till. Minst.

5

Lördag kväll. Känns som söndag. Jag dricker Basilisk, ser Michael Clayton, äter ost och mörk choklad med mina föräldrar. Himla trevligt.
Kammade tidigare idag hem priset i kategorin "Bästa drama" med min och Malins kortfilmsproduktion på Corax Filmfestival. Diplom och svarta statyetter i fågelformat. Första filmiska utmärkelsen nånsin. Plus tre sändningar i TV4 och en artikel i Uddevalla-Posten. Kul! Mer om det kan ni läsa om på syrrans blogg.
Sitter just nu och försöker få ihop någon sorts preliminär synopsis inför nästa film. Det blir individuellt den här gången. Uppgiften är att porträttera ett valfritt intresse och jag ska givetvis göra min produktion om min svaghet för fotografi. Har aldrig tidigare gjort film ensam. Speciellt inte en där handlingen baseras enbart på mig själv. Vi får se hur det går. Egocentriska uttryck är det absolut sista jag eftersträvar.
Det börjar bli sent men ikväll känner jag att jag mer än gärna håller natten sällskap. Liksom igår. Jag hoppas att jag inte är påväg in i en sådan där vända-dygnet-rutin igen... Trots att bakvända rutiner kan vara riktigt nice.

sömnlöshet