allt & ingenting

Läste en krönika om småsaker, ni vet sånt som ofta passerar obemärkt, fast ändå inte. Allt det lilla som spelar så stor roll, som nästan utgör livet självt på något sätt. Författaren citerade Stig Johansson och hans dikt "Förlusten". "Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet". En viktig insikt, en fin formulering, för den understryker ju onekligen det här med tid. Att det faktiskt, på riktigt, i verkligheten och helt seriöst, är de där iakttagelserna, smakerna, känslorna, visionerna som faktiskt betyder någonting. Och trots att de knappt märkbara ögonblicken av uppriktig påtaglighet, de sekundsnabba beståndsdelarna utav koncentrerad verklighet är saker som man kanske inte lägger på minnet, så är det ändå dom som gör hela skillnaden.

Vidare ger författaren exempel på och refererar till egna upplevelser och företeelser som hon värderar på liknande sätt. Kvällssol och rödvin på en balkong, en lyckad formulering, en komplimang från en busschaufför, vinbärsmarmelad, sömnig morgonsex...

Själv älskar jag doften av rostat bröd, kaffebönor och nytvättat hår. Jag tycker om att titta länge på havet eller drömma om storslagna äventyr framför min jordglob. Jag älskar att spela gitarr trots att jag inte är vidare bra på det. Kombinationen ösregn och en stor kopp te till toner av Bon Iver och Yann Tiersen. Att stå i en förväntansfull sjungande kö till en efterlängtad konsert, doften av vår, mogen avokado, strössel. Att vakna av att man skrattar hejdlöst, mormors sjöbod, Sofias scones, Malins kramar när hon springer till bussen, Ian Curtis i profil. Att gå barfota på stranden, promenera genom Göteborg, se solstrålarna sirla genom lövverken i skogen, svart sammet, slitet läder, långfrukostar med färskpressad apelsinjuice. En riktigt bra bok, att hålla en pensel i handen, kyssar i nacken, se solen gå upp. Att befinna sig i ett mörkrum, ögonblicket då man placerar fotografiet i framkallningsvätskan och motivet långsamt växer fram på pappret. Den första färskpotatisen, nya strumpor, att få någon på gott humör. Den första snön, en kall hand i en varm. Det är sådana saker som gör livet värt.

poetry for breakfast

Jag sitter återigen framför datorskärmen. Den här gången för att sjukanmäla mig. Jag är väl medveten om hur mycket mina föräldrar hatar det faktum att jag spenderar mer tid med hårddisken än med dom och deras familjära kvällskonversationer. Mamma kommer in, frågar om jag är intresserad av frukost på ett sånt sätt som får mig att vilja skrika "helvete fan jag äter väl min jävla frukost när jag är hungrig och du behöver inte påminna mig om att jag ska äta frukost för det har jag gjort varje dag de senaste arton åren!"
Men jag skriker inte. Jag ser på henne och försöker på något telepatiskt omöjligt vis få henne att förstå att hon sårar mig med dom där självmartyriska kommentarerna. Kanske är det precis det hon försöker göra. Jag vill inte äta frukost med en självmartyr. Men jag skriker inte. Istället hör jag mig själv säga "visst, jag kommer alldeles strax".
Och sen dröjer jag mig kvar.

Ska ägna min dag åt att porträttera en författare som jag knappt vet någonting om. Jag researchar. Jag googlar och surfar omkring, bläddrar i dammiga böcker jag lånat på biblioteket, dricker kaffe och försöker komma på någon vettig formulering som på ett rättvist sätt kan beskriva en människas vilja, liv och mening. Inte helt okomplicerat. Jag har en kort resumé av en diktsamling att utgå ifrån, ett bra citat:

"They who dream by day are cognizant of many things
which escape those who dream only by night."
- från "Eleonora" av Edgar Allan Poe.

sept.

Idag är det äntligen höst. Officiellt sett. Som jag har längtat.
Är stört trött på min förkylning. Den har aldrig riktigt velat gå över. Verkar trivas alldeles utomordentligt bra i min kropp. Nu har den dessutom fått sällskap av en ögoninfektion. Kan det bli bättre? Försöker dricka en nybryggd latte men det går sådär. Jag hostar mest.
Vill ut och fota.
Jag vill till Paris och filma med Maulin.
Stå längst ute på Grenen på Skagen i blöta Converse där två hav möts och vågorna slår.
Dokumentera hösten i Stockholm.
Se en fin föreställning på Göteborgs Operan.
Fika.
Hålla någons hand.
Jag längtar ut. Det låter såhär.

Bilderna tog jag någon gång i mars.

tre månader

Måndag morgon. Känner att morgnar som dessa i dess vanliga rutinmässiga bussresande skolstressade attribut inte är något jag längtar efter. Samtidigt som det på ett högst oförståeligt sätt ska bli otroligt skönt att återvända till the hard work. Tidsöverflöd och inspirationsöverskott tenderar för mig att resultera i ingenting. Jag behöver uppenbarligen press.
Sitter och försöker komma på vad jag gjorde med min sommar. Tio veckors ledighet, ändlösa nätter och tidiga morgnar med soluppgången... men var tog dagarna vägen?

I juni: dedikerade jag flertalet timmar åt musiken tillsammans Malin. Det blev både elektriskt och aukutstiskt. Jag gjorde mina första och hittills enda besök på Sticky Fingers, båda gångerna i trevligt sällskap och med helsköna liveband. Jag såg uppsättningen "Sårskorpor" på Studio 32 tillsammans med Lisa och Malin. Kanske det bästa jag nånsin sett i teatralisk väg.
Jag och min kära syster införde någon form av filmutbyte med David. En regnig kväll kokade vi mängder av te, såg Heima, satt mållösa, rös, och upptäckte Sigur Rós på riktigt. Det tackar vi för.




Under en tid i början av sommaren upplevde jag konstant yrsel, matthet, började sova middag, power-nappa, och tog tidiga kvällar. Efter tre veckor gick jag motvilligt till sjukhuset för att kolla upp symptomen. Det visade sig att allt stod rätt till, vilket kändes skönt med tanke på att min enorma oro enbart inför att ta mig till sjukhuset varit en plåga enda sedan det första tecknet på svimfärdighet. Någon vecka efter besöket försvann symptomen.
Midsommar kom med fantastiskt väder. Den hellyckade kvällen skålades in hos Chriffe i underbart sällskap. Följande veckor spenderades dagarna i hettan på Skälvik och jag uppnådde snart den efterlängtade kulören på mitt skinn.




Juli: Jag spenderade några fina dygn tillsammans med Moa. Franskt filmtema, nattbad, matlagning och härlig musik. Vi blev bjudna på fest av till Ilja och Sara och dansade till världens sämsta musik hela natten. Jag spenderade mycket tid med min älskade syster och umgicks med KMGC som kom på besök, tog farväl av Mirre som for till Bosnien och återsåg Kajsa lite halvfrekvent emellan bussbytena från Lysekil.



Sedan kom regnet. Någonting högst bittersweet som med sin halvdeppiga känsla fick mig på ett kreativt te-drickar-humör, samtidigt som det stundtals drev mig till vansinne. Jag googlade poesi och upptäckte fantastiske Bruno K. Öijer. Gjorde redan samma dag ett besök på biblioteket och lånade med mig alla hans diktsamlingar. Litteratur och mandelskorpor utgjorde sedan mitt vardagsliv under en tid.



Sedan kom känslan tillbaka.
Darling skrev: "Driver vardagsrutiner dig till vanvett, gör trygghet dig rastlös och lat?"
Insåg att det var den mest pricksäkra definitionen av mig själv på länge och packade en väska.

Tog mig ut till Kornö. Med en från början halvhjärtad inställning till två veckor på en nätverkslös ö höll sig rastlösheten alltid på replängds avstånd. Gjorde sig påmind i form av ensamma hundpromenader och uppgivna aukustiska nattliga melodier. Men i samband med insikten av att avkoppling på många vis är essentiellt för människan accepterade jag otillgängligheten och känslan dog snart ut.
Jag återsåg många gamla ansikten och spenderade under drygt en vecka dygnets alla timmar tillsammans med Tove och Louise. Vi lyssnade på den bästa musiken, såg de bästa filmerna, pratade de finaste minnena, drack de godaste teerna och hade den vildaste, galnaste natten och soluppgången någonsin.



Augusti: Insåg att det sista sommarlovet (EVER!) höll på att ta slut. Jag genomförde en försenad studentplåtning med Lovisa som resulterade i några riktigt fina bilder. Sen kollade vi mest på film och pratade Boston.
Kände att jag ville göra något meningsfullt av de sista kvarvarande dagarna och drog till Göteborg för att hänga med Tove och Louise i ytterligare ett par dagar. Vi hade en helbra helg med vin och sushi och Hitchcock och The Soundtrack Of Our Lives.
För sådär trehundraåttiofemte gången blev jag barnsligt förälskad i staden G:s alla möjligheter och oupptäckta gathörn och insåg att jag mer än gärna skulle spendera framtiden i någon av de dekadenta hörnlägenheterna. På onsdagsmorgonen tog vi ett melankoliskt avsked av Louise som skulle med tåget till nordligare breddgrader samma kväll. Insåg att jag skulle komma att sakna denna varmhjärtade konstnärssjäl något enormt ganska snart.




Bortsett danserna under sommarens alla fester (som jag efter varje uppvaknande ertappat med en utbredd ihållande träningsvärk) har jag inte rört mig speciellt långt eller mycket. På tre månader har jag inte varit söder om Göteborg eller norr om Trollhättan. Jag har inte besökt någon festival, skrivit någon bok eller gjort någon tatuering. Jag har inte sökt några jobb, gått på några konserter eller påbörjat projektet av den där fotostudion. Jag har förmodligen inte blivit bättre på att spela gitarr och definitivt inte på bilkörning då jag inte lyckats övningsköra mer än två gånger sedan maj.

Jag har tappat bort min mobiltelefon, levt på tjugor och femkronor och haft dåligt samvete, samtidigt som jag kommit på mig själv med att leva mer impulsivt och fördomsfritt. (Vilket jag personligen, allt som oftast, tycker är ett vinnande koncept i slutändan.)
Jag har kommit fram till värdefulla viktiga insikter, knutit nya kontakter och lärt mig mycket om mig själv. Jag har upptäckt mängder av fantastisk musik, upplevt nätter och morgnar som blivit smilgropsframkallande minnen jag kommer att ha glädje av när vintermörkret återvänder och blivit av med en långvarig tyngande abstinens till en väldigt speciell person. Jag känner mig på många sätt rik fastän jag inte tjänat en krona. Och jag tror ändå, trots resornas lysande frånvaro, att jag spenderat min tid med sådant jag saknat och behövt.

om en dröm

Jag tänker att jag har ingenting. Fastän jag egentligen har precis allt. Kanske ligger framtiden inte i det man har eller förutsättningarna man äger. Kanske svävar möjligheterna i luften vi andas hela tiden, förekommer i samma utsträckning som koldioxid och svordomar. Kanske allting handlar om att finna ett verktyg, den tätaste håven. Fånga de flyktiga ögonblicken.

Jag tänker att jag längtar väldigt mycket just nu. Efter äventyr på andra sidan horisonten, efter materiella begär av presumtiv, superlativa egenskaper. Efter framgång i form av estetiska fotografiska, lyriska och musikaliska produktioner. Prestationer som kräver blod, svett och tårar, och som kanske, i slutändan, resulterar i en svindlande upptäcksfärd.

Bortom horisonten, under ytan av olja och fördomar. I ett tillstånd där tidsfenomenet endast existerar som någonting som andra är beroende av. I det landet vill jag leva med alla de jag älskar. Där dricker vi te och vin ur bottenlös keramik och spelar den bästa musiken på repeat. Där löser man konfliker med kärlek, där går solen aldrig ner.

Vaknade kl 09:00 för första gången på evigheter, spenderar min frukost med regnet, musiken och morgontidningen. Längtar till Göteborg.
Skjorta är skiten.

sundance kid

En sak är säker. Den här sommaren vill jag inte spendera framför en pizzaugn i ett svettigt kök med dryga arbetsgivare. Inte heller springandes fram och tillbaka mellan diskberg size Mount Everest, otrevliga turister och bordsskivor med intorkad måsskit på Havets Hus terrass.

Fick en idé för ett tag sedan. En idé som bygger på att jag har minst ett hyfsat välbetalt jobb, och som förmodligen också skulle kräva en hel del tid, men som ändå skulle ge maximal frihet under sommaren. Att frilansa som fotograf eller reporter för en trevlig mediebyrå är något jag velat göra rätt länge. Jobba på distans med enbart busskort, laptop och kamerautrustningen som tillgångar. Kanske även ett presskort. Jag tänker mig ett par krönikor i veckan, något större reportage, obegränsat med bilder... Faciliteter som bredband, transporter och telefonräkningar skulle mediebyrån i fråga naturligtvis få äran att stå för. Lönen skulle jag lägga på hyran för ett litet torp på östkusten, ett öde jävla ställe med sjötomt, brygga, utedusch och vedspis. Där skulle jag leva under de finaste veckorna i juli. Sitta på bryggan i skuggan av en gammal björk och recensera gårdagens spelning på Debaser eller Cirkus, och retuschera färska bilder för Rockfoto.

Intensivt skrivande skulle sedan varieras med akvarellmåleri, gitarrspel, cykelturer och Stockholmsbesök. Billiga kulturella grejer som konstutställningar, biblioteksvisiter, gratis-vernissager och strandpromenader. Jag kanske till och med skulle skriva en bok. Sen skulle jag leva på kanelbullar och mynta-te, och en och annan drink på krogen. Hah. Hur bra på en skala? Jag vet inte. Själv tycker jag att det är så bra att jag nästan hoppar lite grann i kontorsstolen. Att kombinera arbete med intresse liksom. Hard working meets priceless pleasure. Tjäna pengar och bidra med nåt vettigt, samtidigt som man kan njuta enligt alla nostalgiska sommarprinciper. Färsk potatis och sill som om tiden stått still. Nån som är på?

Så var det ju det där med finanskriser och arbetstillgångar... läste att en mängd företag i Göteborgsområdet minskat, eller till och med helt utraderat, antalet platser för sommarjobbssökande. Sånt känns ju lite jobbigt. Dåliga utsikter ser ju aldrig bra ut liksom. Jag vill bara inte tvingas uthärda ännu en tremånadersperiod i restaurangbranschen. Det är det absolut sista jag vill. Jag vill det så otroligt lite att jag till och med hellre skulle gå i skolan.

Nån som har några fina kontakter? Nån som är i behov av en fotograf, illustratör, skribent, gitarramatör, reporter, ekonomiansvarig i ett misslyckat UF-företag, tedrickande, inspirationshög inom loppet av två veckor 18-årig ung kvinna?

seasons

Sinnessjukt vackert väder idag. Och Sofia och Lisa bjöd på sconesfrukost. Kom på mig själv med en plötslig och ytterst oförutsägbar saknad av östkusten. Nog för att västkusten trots allt är bästkusten och att ingen kust någonsin kommer i närheten, men jag kan faktiskt sakna de röda torpen, den meterhöga vassen, smultronplock och sötsalta kallsupar. För att inte tala om alla de roliga orden och underbara dialekterna. Men mest saknar jag sommarön. Beatles och Franz Ferdinand i Louises 60-talskök. Nyfiskad makrill och brunbrända ben. Och alla fina fräknar som pryder alla andras näsor utom min egen. Grillkvällar på stranden och båtutflykter till öde öar. Och det fina är att det faktiskt inte är så hemskt långt kvar.

riktiga män luktar inte vanilj

Jag åker buss nästan dagligen. På bussen kan det hända många konstiga saker. Idag inträffade två värda att nämnas.
1. Västtrafik har äntligen insett att det är omöjligt att komprimera två olika linjer proppfyllda med morgontrötta resenärer. Nu slipper vi som lidit vecka ut och vecka in att byta till den överfulla 860:an, och kan istället lugnt sova vidare hela vägen till Kampenhof. Hurray!
2. En man klev på längs vägen, satte sig i sätet framför mig, sjönk ner i stolen och drog av sig mössan. En lukt som kändes som en ganska grov felmatchning om man tänker på vem den tillhörde, övertog den innan doftlösa bussen. Mannens hår var genomblött. Antagligen hade det inte hunnit torka efter morgonduschen innan han blev tvungen att rusa till bussen. Det luktade vanilj. Nej, det var en underdrift. Det stank vanilj. Sådär sliskigt supersött så att man mår illa. Sådär fejkat, Jennifer Lopez slash Paris Hilton, koncentrerat vaniljsocker upphöjt till nittiotvå.
Och där satt han framför mig, med sitt vaniljhår, under hela resan. Så fort han vred det minsta på huvudet fylldes den närmaste omgivningen återigen av den extrema sötheten. Jag spenderade nästan halva resan med att fundera över hur det kom sig att han luktade så. Jag kom fram till att han antingen måste vara en väldigt morgontrött person, och hade av misstag råkat ta sin flickväns/dotters/frus schampoo då han stod och halvsov i duschen. Eller också har Hugo Boss gjort en gigantisk flopp inom hygienbranschen. Eller så var han helt enkelt bara väldigt omanlig.

vinterdilemman

Det är sol och plusgrader. Snön smälter och det droppar från taken och det känns nästan nästan som vår. Jag sitter inomhus, bloggar, dricker kaffe och skriver på min psykologiuppgift som aldrig nånsin verkar bli klar. Jag missade våren förra året. Var sjuk hela påsklovet och ytterligare några veckor efter det, och när jag blev frisk och gick ut igen, ja då var det plötsligt vår. Helt utan förvarning kom den, bara sådär. Som vanligt med andra ord.

Jag är fortfarande inte frisk. Mår inte ett dugg bättre, bortsett från att febern har lagt sig. Jag dricker te, juice, vatten och kaffe. Vattenkokaren kommer snart att krackelera. Äter yoghurt och soppa. Helt ofantligt tråkigt.

Jag gjorde en budget och en upptäckt igår. Jag kommer inte kunna fika en enda gång under mars månad om jag ska ha råd med allt jag vill göra. Jag kommer få ta med mig termos och hembakat när dom andra ska till Espresso House eller Lejas. (Nog för att det ofta är jag som prackar på och lurar i dom andra att dom visst är kaffesugna, men dom hänger allt som oftast med i alla fall.) Tatuering och konserter och födelsedagar och Italien och P&L. Och Rhodos och Danmark och biobesök och inget jobb. Och fritidskortet som går ut nästa helg. Då är det tur att det finns gratisnöjen. Som YouTube och Spotify och (o)laglig fildelning och Oscarsgalan och gitarrspel och kameror. Och ljudet av popcorn.

Det blir ingen skola för mig imorgon. Inte med mina förkylningssyndrom. En legitimerad läkare hade kanske hellre använt "symptom" men syndrom känns lite mer allvarligt. Som en nästintill obotlig sjukdom. Inte för att det är något jag skulle vilja dras med, men ett kul ord är det ju åtminstone. Man får vara glad för det lilla. Ha kul när man kan. Som att använda fel ord i fel sammanhang. Det där var i och för sig inte det bästa exemplet på det. Hur som helst.

Jag saknar sommaren. Gladiatorsandalerna som aldrig blev mina. Konserterna jag missade, inte hade råd eller tid för, grillkvällarna på ständerna, det ihållande missbruket av italiensk glass och de sena nätterna. Jag till och med saknar de obekväma arbetstiderna, skoskaven och svetten på jobbet. Jag skulle med glädje springa runt och svettas på restaurangen igen om det bara blev sommar en stund. För nu är det uppenbart att den svenska befolkningen utrotningshotas av årstidsabstinens.

morningljus

pancakes

Jag vaknade för sent imorse. Men det gjorde ingenting för mamma hade gjort pannkaksfrukost till mig och oj vad jag blev glad. Jag är inte den som vanligtvis skäms bort med frukost på sängen eller liknande. Tack mamma, det var fint.

Jag har pluggat matte och städat hela badrummet. Skurat, putsat, torkat, skrubbat, sprejat, spolat. Nu är det kliniskt rent där inne. Wonderschön. Nu ska jag fortsätta lyssna på Sigur Rós och låtsas att det är vår. Snön smälte bort i natt.

frukostspekulation

En varm dusch och havregrynsgröt. Sen är man pepp. Grejen är bara att den här dagen kommer bli jävligt opepp, då den enbart kommer att bestå av att skriva prov.

Ibland kan jag verkligen känna att jag suktar efter vuxenlivet. Tiden då man förhoppningsvis lever det liv som man drömt om under hela sin svindlande tonårstid. När man har skola och läsläsning bakom sig, när man kan fokusera på ett jobb istället för tusen olika saker hela tiden. När man bor i den där tjusiga lägenhetet och har toppenjobbet som man bara längtar efter att gå till varje dag... Det där är förstås inte det minsta sant. Kraven minskar inte för att man blir vuxen, tvärtom. Men om kraven ska öka i samma takt som de gör nu så vet jag faktiskt inte om jag vill bli så mycket äldre. Å andra sidan skulle jag inte vilja vara sjutton förevigt. (Läs: den onödiga åldern som inte bidrar till några som helst förmåner inom alkoholkonsumtion eller bilkörning på minst ett år, och därför fullständigt saknar mening.)

Jag är fortfarande sjukligt ressugen. Funderar på att dra en liten nödlögn för mina päron och säga något i stil med att jag upplever allvarliga symptom av det svenska klimatet som andningsproblem, bölder och utslag eller plötslig medvetslöshet. Sen är det bara att packa och dra. Om man ändå kunde vara allergisk mot vintermånaderna.

Nu: tillbaka till matte b och äckliga konjugatregler.