för oss idioter

& jag har sårat alltför många redan brustna hjärtan -

China is amazing

En vecka i Kina. Under sju fullspäckade dagar har jag bevittnat en tiondels micromiljard av magin i detta häpnadsväckande land. Befinner mig fortfarande i något slags tillstånd av konstant förundran. Fylld av någonting som påminner otäckt mycket om känslan dagen före julafton 1996. Upprymdhet, förväntan. Kontraster, dofter, smaker, jazzkonserter, persikoljus, sandaler. Konstnärsmiddagar, marknader, minoritetsbefolkningar, fotosessioner i vackra, dekadenta, bisarra miljöer.
Med en viss risk för att låta klyschig är varje dag ett äventyr. Just nu har vi vattenbrist. Har inte kunnat diska på en vecka, inte duschat på fyra dagar. Idag fick vi flytta till en helt ny lägenhet, då var till och med iskallt vatten och kinesiskt uttorkat mangoshampo en befrielse. Men trots bristen på både havsutsikt, vaniljyoghurt och en många gånger ytterst medioker hygien är allting helt jävla underbart. Med betoning på helt, jävla och underbart.
Höll en föreläsning på Yunnan Design University om svensk design- och konsthistoria idag. Det var ballt. Imorgon ska vi till Art Institute och föreläsa om film och fotografi. Even better. På torsdag reser vi iväg inåt land och badar i kokosmjölk och rosenvatten hela dagen. Till helgen tar vi en minivan till Yun Yang och plåtar risfält på över 2000 meters höjd.

Återkommer ständigt till samma uttryck vad gäller min uppfattning om den här resan - det finns inga ord.

faktum

"I'm one of those people who has to put a pencil to a paper each and every day to function as a person."

existens

Kanske om vi befunnit oss
I en annan tid
Där avstånden varit korta
Och förväntningarnas tunnelseende blick
Förblindad av ljud

Vita vatten täcker marken
Under skosulor doftar vår
Bakom hjärtslagen, mellan handlederna
Finns taggtråden som fångar, törnar, märker, river allt
Lämnar osynliga hål i skyldiga kläder

Spegelbildens kyla ekar tom
Som likgiltigheten i ett åldrande ansikte
Allting är motiv och reflektioner
Bortom syner vi aldrig kan se

Morgondagens kartbilder, som linjer i din hand
Förändras, förjupas, formas med tiden
Som en enda referens av vår existens
Ingenting är som att vända blad
Andra färger i samma nyans
Samma ord i nya smaker

mitt S (i rockärmen)

Hon ligger i en sjukhussäng, elva år senare.
Inuti, och utanför
Hon ska opereras och allt ska bli bra.
Morgontimma, soluppgång
Solskensöga, fräkennäsa
Lillasyster

Vackra S,
Du är världens modigaste.

for Jack

I met this one young man recently. At first he only appeared as an icon on some website, which happened to be the profile of some blog called 'Watching The World Through A Lens'. We had both rated Anton Corbijns masterpiece 'Control' as one of our favourite films, and that common opinion had accidentially led him to this blog. We eventually found that we shared a lot more than just our taste in film. After a couple of weeks we discovered through emails and pictures and music that our eyes seemed to view the world in an almost identical way. We kept conversing. He told me of his past and dreams, he let me listen to songs he had written. He even had one written for me, inspired by one of my photographs of a boy playing the violin whom I happened to capture a sunny day in spring this year. He kept telling me the most amazing things.
He told me of his country, about war and history, films he was planning to make, manuscripts and albums he was working on. I told him of my interest in the visual arts, of my passion for decay imagery and Ian Curtis, ideas of future exhibitions and journeys, but mostly I kept finding myself amazed and incredibly inspired by his perspectives and opinions on the world. We've exchanged thoughts for about a month I believe though it feels more like a lifetime by now. I don't think I've ever felt such instant respect and wonderment to a person before. His way of illustrating his mind and soul is probably one of the most beautiful expressions I've ever experienced.

*

This guy
wrote me this song .

the boy with the violin

For Jack.

och allting var förlåtet i en återvunnen dröm

Bilder från Kornö, landet, Italien, Göteborg och bortglömd kärlek på östkusten.

this is what i am, salty sea and rocks of red

X

Hon vill höra hans röst ikväll, lyssna på historier, bravader, nyupplevda äventyr om allt och ingenting.
(Det kommer aldrig att hända.)
Stirra sig blind på skönhetsfläcken nedanför höger näsvinge, nudda vid revbenen, dra isär nyfikenhetens kolsyrade ridåer. Ana värmen av den där handen som håller hennes i tanken, fast inte i verkligheten.
(Sånt finns inte på kartan.)
Men hon har fel hårfärg, ful frisyr och är inte flickan han vill ha. Sånt vet man ju, egentligen. Och kanske borde sådana insikter leda till förståelse och acceptans, men drömmar fräter likt syra igenom jordens alla håvar, skyddsnät och rutsystem. Micromaterial som påstås andas.
(Tills dom båda slutat andas.)
Efterlämnar alltid samma återkommande ihålighet; besvikelsens uppvaknande från doften av ofrånkomlig realitet.
(Dom vet ju så väl.)
När lakanen är som kallast, staden som ödsligast och stjärnorna som mest perfekta för sällskap, då är hjärtat våldsamt tomt. Ljud av tusenårig instinkt, rytmik för överlevnad av okänt motiv. Slag som ekat genom decennier av tragedier och lyckorus.
(Dom finns inte.)
Inte ens i drömmarna kan dom på riktigt existera.

Hur kan tomhet väga mer än bly, järnridåer, tåg och skyskrapor tillsammans?

Hur kan allting kännas bra men samtidigt så fel?

Hur kan det rymmas mer kolsyra i två förälskade hjärtan än i ett helt Systembolag?

Kan humlor flyga i praktiken?

Hur dräper man odödliga minnen?

Hur överlever man sömnlösa stjärnklara vinternätter?

Hur är det möjligt att det kan finnas en för alla?

Hur kan te vara så himla gott?

Varför medför obegränsad frihet brist på inspiration?

Varför kommer inspiration när det inte finns tid?

Vad är substansen av drömmar?

Hur många koppar kaffe motsvarar en livstid i vaket tillstånd?

Varför lever vi inte som vi lär?

Är Universum oändligt på riktigt?

Vad definierar egentligen historia?

Kan osynliga ärr synas ibland?

Vad är meningen med livet?

Hönan eller ägget?

Varför är nyckelben så vackert?

Vad är motsatsen till evighet?

Hur många ljusår måste vi färdas innan vi har en aning om någonting?

bara skinn och ben med ett hjärta av tvål

Jag orkar inte drömma mer nu.
Det blir lätt lite väl många ofrivilliga svar.
Och jag har upptäckt att det där umgänget på krogen och festerna, de promillehaltiga försöken till tvåsamhet, faktiskt bara förstärker ensamhetskänslan snarare än att bidra med någon sorts lycka. Mer än just för stunden, i det där temporära odödliga svindlande ögonblicket. Bissart.
Kanske finns det gränser även för romantiker, men ikväll är mitt hjärta våldsamt tomt. Slagen ekar i huvudet, som om allt som någonsin funnits där inuti runnit ut, kondenserat som frost och imma mot fönsterglaset som aldrig återger några nya motiv.
September. Önskar att kylan kunde få mig att vakna. Men än så länge är det mest tunnelseende och tårar av trötthet. Det finns så många som sörjer den här dagen och egentligen har jag ingen rätt att skriva sånt här, men jag vet att sådana tankar är bortkastad ångest för jag blir inte starkare av vetskapen om andras sorg.

Jag väntar på ord som aldrig uttalas, på beröring som aldrig når mina händer. På flygeln spelar dom vackra symfonier av utdöda pianister. Jag går söder inombords lika vulkanartat varje gång för de där tonerna träffar hårdare än de mest pricksäkra slagen, med samma intensiva påtaglighet som den nyktraste kyssen, fast med motsatt effekt. Jag fick en sådan, ganska nyss. Helt oväntat. Jag tror att han bara ville slippa vara ensam den där kvällen. För vi var ensamma, precis lika sensommarkalla och vilsna 02:40, fyllda av kolsyra där under Karlavagnen. Och allting var otroligt fint och poetiskt, men jag vet att han inte är en sådan person, och det blir nog aldrig mer än så.

Jag borde ha lärt mig för länge sedan. Men att lära av sina misstag har aldrig varit min starka sida.
Den senaste veckan har varit ett känslomässigt kaos, en vandring i slow-motion mot för höga ambitioner, genom sömn där endast signalen ifrån väckarklockan får mig att framkalla en uppriktig reaktion.

Igen. Jag har tröttnat på att drömma. Ändå sover jag mig igenom verkligheten. Dom frågar hur det är, min mor och far. Jag svarar med osammanhängande meningar som går att tolka på alldeles för många sätt. Sedan ler de sneda oförstående leenden, lagar middag och bjuder på vin. Vi fredagsmyser vi så som vi gjorde för länge sen. Dom köper min favoritglass och mörk choklad. Mutar med wienerbröd och dålig film på tv4. Men varken dyra bag-in-box-etiketter eller lyxiga chokladbitar lyser upp tillvaron just nu. Kraftlös och sentimental av sömnbrist, uttråkad och handlingsförlamad av vardagsrutin och verklighetsinsikter.

Nu är dom gömda bakom stjärnor
vid Vintergatans kant

6.0 på richterskalan

Jag tänker att sorgen står vi alla lika inför. Tragedier för människor samman, får dom att ofrivilligt värna om varandra. Inför sorgen är vi alla lika maktlösa, lika våldsamt svaga och bräckliga. Men det är märkligt att katastrofer ska inträffa, liv ska slockna, för att vi på allvar ska kunna vara känslomässigt uppriktiga.
Sorg är sanning. Varken vacker eller förklädd. Bara genuint förödande.

Ironi och tragik. De våtaste tårarna, de mest sömnlösa ögonen, det tyngsta huvudet, det tommaste hjärtat. Allting har du varit. För länge sedan var du musiken. Poängen med allt. Andetagen, kolsyran och hjärtslagen. Jag räknar dom ibland om sömnlösa nätter. De få gånger jag faktiskt hör dom. De verkar färre nu än då.

För länge sedan var du musiken.

Jag märker hur tiden rinner iväg. Hur minnena motvilligt, tidsenligt, senilt bleknar bort. Din röst; 400 dagar härifrån. En evighet av svarta ljusår. Jag undrar om klockor känner sorg över att de förlorar sin tid. Om de planerar sina liv, räknar ner till noll precis som vi. Jag undrar om de har minnen. Eller bara daterar evigheten.

Det gör ont i mig ikväll. Jag saknar allt och ingenting. Jag tar snart vilka händer om helst, bara de leder mig härifrån. Håller mig flytande strax ovanför verkligheten. Bedövar alla trasiga vener. Kämpar emot gravitationen.
NU.
Jag tar vilka händer som helst.

Kanske har jag levt med tanken för länge. Snöat in mig i en sandstorm av drömmar. Du gjorde allting så enkelt. Sen vände du Vintergatan upp och ner. Och i det här träsket ska jag leva, slitas mellan vattenbaserad fantasi och oundvikligt ytligt presens. Tidlösa resor, en bitterljuv verklighetsflykt. För alltid.
Jag upplever inte längre sorgen på samma sätt. Ser ingen kvävande meningslöshet i allt jag gör. Men de där minnena, de som ännu inte bleknat, kan fortfarande framkalla vulkaner.

inside out

Kanske kan det aldrig någonsin finnas en finare känsla än känslan av att vakna upp i en annan människas armar. Klockan 04.50 med solen i ögonen, kärlek i lakanen, varma händer runt magen. Ett oförstörbart ögonblick av samhörighet. Som best-friends-halsbanden när man var sju, ett bevis på ömsesidigt förtroende, fast mer äkta och verkligt än kursiv gravyr på kantiga berlocker i nickel. En ever-lasting elekrticitet.

Med hjärtat i stilla vilopuls, ett euforiskt nyvaket medvetande. Ett fånigt nykärt leende.

Allt sådant tillhör numera illusion för när jag vänder mig om finns inga armar som lovar att krama och hålla om för evigt, ingen ljusblå blick att drunkna i. Kroppsvärmen på andra sidan sängen har för länge sedan blivit ett med morgondimman och kondensen på fönsterrutorna. Svalnat och stigit mot himlen som sommarregn, nyasfalterade vägbanor. Inga tecken på fysisk närvaro. Någonstans.

Tänker fortfarande på dig varje gång jag passerar tågstationer. Bussterminaler. Varje ögonblick av tidspressad nervositet.
Och det låter så klyschigt, för hur formulerar man en kolsyrad molnsvävande tillvaro utan att låta som en idiot? När bilderna, ikonerna, dofterna, dialogerna spelas som på repeat, trots att kärleken sedan länge är long gone och passé.

Ingen blick att drunkna i.

Och sedan, som om solen plötsligt återvänt ner i havet, har insikten och verkligheten övervunnit, återtagit, besegrat gryningen igen. För det skulle ju aldrig fungera. Eller hur?
Nej, det fungerar ju inte så.

Ge mig någon att dela

stjärnklara nätter

med.

X

Things that are hard to remain under the circumstances,

consequences,

frequences,

v-i-b-r-a-t-i-o-n-s;

of human existance.

till Morfar

Grattis på födelsedagen.

Jag tror att världen på många sätt hade varit en lite bättre plats om du stannat kvar hos oss.

X

"Non je ne regrette rien"

som hon sjunger... eller?