jag fryser.jpg

Befinner mig på Önafors. Var tvungen att dissa kvällens planer, som för övrigt utgjordes av en mycket efterlängtad kräftskiva, på grund av symptom till vad som verkar utvecklas till en förkylning. Elakartad variant. Anlände igår kväll för barnpassning, poolhäng och marina delikatesser. Vaknade upp imorse med halsont och huvudvärk. Dagens outfit: tekopp och fleecetröja. Jag häver te som aldrig förr men fryser lika jävligt för det. Att detta kommer högst olägligt är ganska uppenbart med tanke på att den sedan länge inplanerade Stockholmsvisiten är schemalagd nu på fredag. Givf mig styrka.
Annars blir det mest film, popcorn och Wii. Bakar franskt bröd, lyssnar på jazz och brygger latte ur familjens fenomenala kaffemaskin när jag inte spelar innebandy, berättar sagor eller leker skeppsbrott med sju vilda ungar.

WOW/X&Y

Idag äter jag dubbla frukostar. Bara för att kaffet blir så mycket godare när solen skiner. Läser resencioner, reportage och musikaliska rekomendationer i fabriksdoftande trycksvarta. Blir smått deprimerad när jag inser att jag inte heller den här sommaren har möjlighet att få uppleva eufori och vibrerande decibel i Slottskogen på Way Out West. Trots att jag passerat 18-strecket.
Och det blir ju inte bättre av att så gott som hela artisteliten utgörs av mina absoluta favoritband. Det svider faktiskt ganska rejält. Då är det tur att man har motgift, kompensation. Som plåster på såren åker jag till Stockholm på fredag. Coldplay på Stadion. Jag peppar med "Parachutes" och "X&Y". Det kan bli hur bra som helst.

augustihagel

Äkta svensk sommar. I det här vädret stod Malin och jag under en markis på Göteborgsvägen. I evigheter. Sen gick vi halvt om halvt dränkta till Yerbas och drack rykande macchiato. Jag har nog aldrig någonsin druckit kaffe med så högt skum.

apocalyptica

Sitter och fryser. Nästan skakar. Och det här kallar man svensk sommar.
Har spenderat de senaste timmarna med min osedvanligt pessimistiska och kritiska fader. Och en telefonförsäljare. Ni kan tänka er kombon... Två och en halv timme på Trestads Mobiltelefoner. Redan efter de första sextio minuterna var jag beredd att gå därifrån, nära att kvävas av Telias antirabatter, abbonnebang, POP3 och GPS-funktioner. Visst är det spännande, ja nästan magkittlande, med ny teknik, men ett rent helvete att behöva sätta sig in i systemet. "Nej, jag har en bra kamera, jag skiter i om den har tjugo eller en halv megapixel. Ja, det gamla numret är försvunnet nu. Fördel att kunna kolla mailen via mobilen. Ofta, ja. Mm. 400 kronor i månaden...?!"
Speciellt när den smärtsamma processen genomförs iklädd sjöblöta skor, och en outfit som dagen efter en konsert, ett salt bad, en hagelskur och ett skyfall senare känns något mindre torr och fashionabel än föregående dygn...

Göteborg var toppen. Impulser är det bästa.
Efter att Malin och jag mött upp en hel drös långhåriga färgglada hårdrockare på Centralen tog vi 4:an till Götaplatsen. Där stod scenen lysande och uppdukad i all sin ståtlighet. Klockan var strax efter 19. Vi var glada. Vi var pepp. Vi hade allt. Det var poliser och piketbilar. Det var fulla tonåringar och dreads. Hip-hop-vakter med mördarblicken på, och förväntansfulla ögon i hårdsminkade ansikten. Det var Poseidon poserandes i eftermiddagssolen, och fyra gigantiska vita hästar i uppblåsbar plast stegrandes vid scenkanterna.
Någon halvtimme senare hoppade en nervös, något överentusiastisk kille med glasögon upp på scenen för att presentera kvällens entertainment. Volymen skruvades långsamt upp och ut på scen kommer, efter sedvanlig stämningsuppbyggande försening, fyra muskulösa finnar. De presenterar sig själva som Apocalyptica (uttalas med finsk brytning), trevar runt lite bland stråkar och sladdar, och börjar spela.
Och jag får gåshud på två sekunder.
Den instrumentala orkestern, som utgörs av ett trumset och tre cellos, framför melodier som för ett ögonblick slår ut alla andra ljud jag någonsin tagit in. Jag blir helt mållös, men med kameran i handen och en plats vid kravallstaketet kan jag inte göra annat än att knäppa bilder. Och det är väl det enda jag gör. När jag inte jublar och ryser då de spelar introt till "One" och "Quutamo" och utropar lyckligt ett par finska "perkele!".
Efter en knapp timme har jag fyllt minneskortet på 4 gig. 900 pics. Finnarna kastar rosor över publikhavet, ler och tackar för sig och vi lämnar Götaplatsen med hjärtat fyllt av konserteufori. Konstaterar att tiden, som alltid, gått alldeles för fort.

rainbow forrest

Lövverken och trädkronorna var osedvanligt tilltalande igår.
Nu drar jag till Göteborg för att fotografera, njuta av solen och lyssna på finsk instrumentalmetal med Malin. Apocalyptica närmare bestämt. Lyssna. Det är vackert.

Igår: Spenderade förmiddagen med gitarren och ny poesi. Promenerade genom staden och tog några bilder. Hälsade på farmor och farfar. Sen bestämde pappa att vi skulle äta kräftor. Det blev ett himla meck med det. Fram och tillbaka mellan stan och Norra Grundsund sådär fem gånger innan alla ärenden var uträttade. Vin och vitlöksbröd och trasiga varmvattenberedare och oljefärg till båten och oj, nu glömde vi visst pengarna hemma...! Till slut fick vi i alla fall en väldigt fin kväll på balkongen.

kaffe

Just ikväll längtar jag till hösten. Att komma hem genomdränkt i novemberregn i brist på paraply och vattentäta microfiber. Dricka rykande yogi och fylla köket med värmeljus. Jag kan sakna hur vi satt uppe hela nätterna, pratade om framtiden och ångesten om det som pågick just då. Hur vi fullständigt övergav, spottade på och diskriminerade stundande deadlines och tentor och siffror och tal. Hyrde halva videobutiker och gjorde müsli på söndagsmorgnarna, ignorerade damm och papper och böcker och bläck. Och trots att mycket var fyllt av tomma svarta hål ibland så tror jag att vi överlevde sorgerna, vinterdeppen, rastlösheten genom varandra.
Jag, och min fina älskade syster. Som jag vill brygga kaffe till ikväll och konversera med tills solen går upp.
Jag älskar henne. Så otroligt mycket.

a ceux qui sont malades par mer camle

Dricker varm choklad, läser böcker och äter kesomackor. Varvar fotobiografier med modemagazin, gamla bilder och pianobarsjazz. (?) Klockan är snart fyra och jag vandrar fortfarande omkring i sov-t-shirt och raggsockar. Det var ju det där med att vända tillbaka dygnet... Jag tillhör supereliten när det kommer till att drömma bort dagarna.
Ikväll vill jag bara se på film och äta scones med brie och fikonmarmelad. Måndag deluxe.

tre månader

Måndag morgon. Känner att morgnar som dessa i dess vanliga rutinmässiga bussresande skolstressade attribut inte är något jag längtar efter. Samtidigt som det på ett högst oförståeligt sätt ska bli otroligt skönt att återvända till the hard work. Tidsöverflöd och inspirationsöverskott tenderar för mig att resultera i ingenting. Jag behöver uppenbarligen press.
Sitter och försöker komma på vad jag gjorde med min sommar. Tio veckors ledighet, ändlösa nätter och tidiga morgnar med soluppgången... men var tog dagarna vägen?

I juni: dedikerade jag flertalet timmar åt musiken tillsammans Malin. Det blev både elektriskt och aukutstiskt. Jag gjorde mina första och hittills enda besök på Sticky Fingers, båda gångerna i trevligt sällskap och med helsköna liveband. Jag såg uppsättningen "Sårskorpor" på Studio 32 tillsammans med Lisa och Malin. Kanske det bästa jag nånsin sett i teatralisk väg.
Jag och min kära syster införde någon form av filmutbyte med David. En regnig kväll kokade vi mängder av te, såg Heima, satt mållösa, rös, och upptäckte Sigur Rós på riktigt. Det tackar vi för.




Under en tid i början av sommaren upplevde jag konstant yrsel, matthet, började sova middag, power-nappa, och tog tidiga kvällar. Efter tre veckor gick jag motvilligt till sjukhuset för att kolla upp symptomen. Det visade sig att allt stod rätt till, vilket kändes skönt med tanke på att min enorma oro enbart inför att ta mig till sjukhuset varit en plåga enda sedan det första tecknet på svimfärdighet. Någon vecka efter besöket försvann symptomen.
Midsommar kom med fantastiskt väder. Den hellyckade kvällen skålades in hos Chriffe i underbart sällskap. Följande veckor spenderades dagarna i hettan på Skälvik och jag uppnådde snart den efterlängtade kulören på mitt skinn.




Juli: Jag spenderade några fina dygn tillsammans med Moa. Franskt filmtema, nattbad, matlagning och härlig musik. Vi blev bjudna på fest av till Ilja och Sara och dansade till världens sämsta musik hela natten. Jag spenderade mycket tid med min älskade syster och umgicks med KMGC som kom på besök, tog farväl av Mirre som for till Bosnien och återsåg Kajsa lite halvfrekvent emellan bussbytena från Lysekil.



Sedan kom regnet. Någonting högst bittersweet som med sin halvdeppiga känsla fick mig på ett kreativt te-drickar-humör, samtidigt som det stundtals drev mig till vansinne. Jag googlade poesi och upptäckte fantastiske Bruno K. Öijer. Gjorde redan samma dag ett besök på biblioteket och lånade med mig alla hans diktsamlingar. Litteratur och mandelskorpor utgjorde sedan mitt vardagsliv under en tid.



Sedan kom känslan tillbaka.
Darling skrev: "Driver vardagsrutiner dig till vanvett, gör trygghet dig rastlös och lat?"
Insåg att det var den mest pricksäkra definitionen av mig själv på länge och packade en väska.

Tog mig ut till Kornö. Med en från början halvhjärtad inställning till två veckor på en nätverkslös ö höll sig rastlösheten alltid på replängds avstånd. Gjorde sig påmind i form av ensamma hundpromenader och uppgivna aukustiska nattliga melodier. Men i samband med insikten av att avkoppling på många vis är essentiellt för människan accepterade jag otillgängligheten och känslan dog snart ut.
Jag återsåg många gamla ansikten och spenderade under drygt en vecka dygnets alla timmar tillsammans med Tove och Louise. Vi lyssnade på den bästa musiken, såg de bästa filmerna, pratade de finaste minnena, drack de godaste teerna och hade den vildaste, galnaste natten och soluppgången någonsin.



Augusti: Insåg att det sista sommarlovet (EVER!) höll på att ta slut. Jag genomförde en försenad studentplåtning med Lovisa som resulterade i några riktigt fina bilder. Sen kollade vi mest på film och pratade Boston.
Kände att jag ville göra något meningsfullt av de sista kvarvarande dagarna och drog till Göteborg för att hänga med Tove och Louise i ytterligare ett par dagar. Vi hade en helbra helg med vin och sushi och Hitchcock och The Soundtrack Of Our Lives.
För sådär trehundraåttiofemte gången blev jag barnsligt förälskad i staden G:s alla möjligheter och oupptäckta gathörn och insåg att jag mer än gärna skulle spendera framtiden i någon av de dekadenta hörnlägenheterna. På onsdagsmorgonen tog vi ett melankoliskt avsked av Louise som skulle med tåget till nordligare breddgrader samma kväll. Insåg att jag skulle komma att sakna denna varmhjärtade konstnärssjäl något enormt ganska snart.




Bortsett danserna under sommarens alla fester (som jag efter varje uppvaknande ertappat med en utbredd ihållande träningsvärk) har jag inte rört mig speciellt långt eller mycket. På tre månader har jag inte varit söder om Göteborg eller norr om Trollhättan. Jag har inte besökt någon festival, skrivit någon bok eller gjort någon tatuering. Jag har inte sökt några jobb, gått på några konserter eller påbörjat projektet av den där fotostudion. Jag har förmodligen inte blivit bättre på att spela gitarr och definitivt inte på bilkörning då jag inte lyckats övningsköra mer än två gånger sedan maj.

Jag har tappat bort min mobiltelefon, levt på tjugor och femkronor och haft dåligt samvete, samtidigt som jag kommit på mig själv med att leva mer impulsivt och fördomsfritt. (Vilket jag personligen, allt som oftast, tycker är ett vinnande koncept i slutändan.)
Jag har kommit fram till värdefulla viktiga insikter, knutit nya kontakter och lärt mig mycket om mig själv. Jag har upptäckt mängder av fantastisk musik, upplevt nätter och morgnar som blivit smilgropsframkallande minnen jag kommer att ha glädje av när vintermörkret återvänder och blivit av med en långvarig tyngande abstinens till en väldigt speciell person. Jag känner mig på många sätt rik fastän jag inte tjänat en krona. Och jag tror ändå, trots resornas lysande frånvaro, att jag spenderat min tid med sådant jag saknat och behövt.

gårdagens fester är historia nu

Öl och fotboll, Franz Ferdinand och dans dans dans. Strandbynäs måste vara ultimata partyhaket. Det badades och skålades, och kameran glömdes bort. Helt.
Vid 03:30 var den värsta städningen avklarad, de objudna gästerna utkörda och jag hade lyckats knäppa ungefär tre pics på nio timmar. Kompensationsplåtade dock vid den provisoriska kylväskfrukosten imorse, samt efter bussbytet i Ljungskile. (Bär som vanligt mitt pessimistiska standard-uttryck.)
"Hemma" i Uddevalla blev det pizza på Fyrkanten med Fredrik. Vi pratade framtid, New Zeeland och om drömmen att tälta i en rondell.

take me someplace where I can take pictures

Take me to France.
Take me to Paris.
Take me to "Rue de" whatever.

lo-fi photography

Märker att jag börjat utveckla en kärlek för lågkvalitativa kompaktkamrebilder. Polaroider med felaktig färgåtergivning, utfrätta högdagrar, porträttfotografi under dåliga ljusförhållanden. Ungefär den typen av bilder som folk i allmänhet fyller sina minneskort med under dekadenta berusade festivaler. Vet inte om det är något tillfälligt eller om det tillhör någon sorts utvecklingsfas i mitt fotograferande. Hoppas att detta inte gör alltför stora avtryck i mitt eget bildspråk. Om det nu är en negativ grej. Att vilja uppnå ett "dåligt" resultat. Lite lo-fi över det hela.
Har spenderat eftermiddagen på stranden hos mormor och Sara. Efter att jag tvättat/dammsugit/möblerat om/städat/handlat/vattnat/rensat garderoben. (Nån som går naken där ute någonstans? Imorgon ger jag bort ungefär halva min garderob till Emmaus.)
Imorgon är det partaj i Strandbynäs. Fyra födelsedagar ska firas. Det ska umgås och dansas och skålas och plåtas. Hela kalaset ska naturligtvis dokumenteras i bilder, som alltid när jag är bjuden. Dagen till ära ska det dessutom bli tokbra väder. Kanske, om vädret håller i sig, att festligheterna förflyttas ut på de närliggande bryggorna och ängarna. Det blir fint. Hade kunnat bli. Fina bilder alltså. Bag-in-box och glada människor i solnedgången. Presumtiv superbness.
Bilder: liten del av pappas kamerasamling, analog mc-bild jag knäppte i våras, mina absolut största musikaliska förebilder samt "moment of truth".

it was simply his mind, poured out on paper