Det är söndag men egentligen spelar det ingen roll vilket epitet den här dagen har. Eller någon annan dag. Jag jobbar inte, jag sover inte, jag ångrar inte.
Jag lämnar kameran hemma oftare. Jag bloggar knappt alls. Skriver någon rad då och då, för det mesta av orden hamnar innanför de bruna pärmarna på mina tunna kinesiska anteckningsböcker. Små alfabetiska fragment vars mening är att illustrera någon sorts vardagsreflektion. Idag har jag 30 dagar kvar i Sverige.
Den där dagen:
Så blir vi till sist alla män i vita hattar. Det är en fantastiskt bitterljuv dag och solen värmer euforiska champagneberusade kroppar i stadens enda park. Folkmassan, havet av mäniskor och individer som pulserar, exploderar, imploderar. Röda rosor inuti rastlösa händer faller över oss och aldrig har himlen varit så blå. Aldrig har begreppet "frihet" varit så våldsamt påtagligt att känslan i sig istället blivit synonym med overklighet. Vi firar, vi lever, vi andas -
Så tog även jag studenten.
Jag vet inte om det är tillvaron som vänds upp och ner eller om det är såhär livet ser ut när man får leva på impuls. Vi sover inte, sörjer inte. Istället tar vi våra drömmar med oss ut i natten, deras färg påminner om formen hos den flyktiga röken från en cigarett. Vi dansar till Hendrix, Skidrow, Banhart och MGMT. Vi vandrar längs avenyn, ramlar genom Håkan Hellströms drömlandskap, somnar i en bortglömd lägenhet någonstans.
Jag köper ett fantastiskt men sönderslaget skrivbord på en antikmarknad. Ägnar en vecka åt att snickra, limma, skruva och restaurera. Jag målar abstrakta konturer och lila växter i olja och akvarell, får en gammal skrivmaskin och ser rysk film från tidigt 60-tal.
Ute på vårt lantställe, den där omtalade ön i havet, är allt fint och underbart. Vi lyssnar på radio, dricker kaffe, badar nakna i morgonljuset, badar nakna i månskenet. Vi lagar goda middagar, äter tapas i bersån, bjuder in folk från fastlandet att stanna med oss och dricker lite för mycket vin. Vi spelar munspel och gitarr, i en sjöbod, i en grotta, på en brygga, på en vind. Vi fiskar och sjunger Fred Åkerström i båten. Det är havet som dånar utanför de där stormiga nätterna, kaprifolen som doftar, himlen som blixtrar eller, som oftast, är alldeles klar. Det är stjärnorna på himlen innan de ljusa nätterna sakta suddar ut deras astronomiska glöd.
Vi reser till Finspång över en helg, träffar släktingar från Schweiz, Frankrike och Elfenbenskusten. Vi ser Timo Räisänen och Moneybrother under en tropisk natt i Norrköping. Vi badar i sjöar, lyssnar på Vapen & Ammunition, blickar ut över de böljande rågfälten. Akvarellhimlar, klorofyllskogar. När vi reser hem igen är det 36 grader ute. Min normala kroppstemperatur.
Jag äter många och stora frukostar med Malin, Moa, Kajsa och Sofia. Vi dricker kaffe och irish på Kungsgatan, på Old House, jag besöker Louise i Göteborg där vi äter lunch på Gunnebo Slott och näckar i Stensjön, dricker thé och lagar saffranspasta.
Någon gång går vi ut. Tar ett glas någonstans. Det är nästan tomt på folk men människorna vi möter är trevliga, delar billig öl och firar födelsedagar. Man pratar om resor och om framtiden, klubbarna stänger och man hamnar högst upp i ett våningshus, dricker martini och spelar gitarr till 06 på morgonen. Och nätterna är om möjligt ännu ljusare än vi mindes. Ett lätt morgonregn över staden, en syremättad bris från granskogarna och dimman som svävar över allt -
