jag står på en flygplats och väntar på känslan

Börjar skolan imorgon. En ny skola i en helt ny stad, i vilken jag visserligen bara kommer att befinna mig under en intensiv tredagarsperiod. Imorgon börjar ett nytt äventyr och inatt avslutar jag det här kapitlet. Det är ambivalent, märkligt, lite magiskt. Vad säger man när man ger sig ut på sitt livs hittills längsta resa?
Man lovar vissa saker. För att hålla allmänheten lugn. Att man ska skriva, att man kommer att sakna, att man inte ska dö eller giftas bort. Ta nu dessa löften på allvar.
Andra saker kan man inte lova och mycket utav det jag har framför mig nu kan ingen riktigt förutse. Jag tror att det är bra. Hade jag till hundra procent vetat vad jag givit mig in på nu hade jag förmodligen valt att göra någonting helt annat. Jag gillar inte förutsägbart, jag värdesätter förändringens ovisshet, kontrasternas kompass. Det är liksom det som är syret i inandningsluften, glöden i gråskaleaskan. Vardagssymmetri är det farligaste som finns om ni frågar mig.

Det kan dröja ett tag till nästa inlägg. Kan inte utlova några garantier om uppdatering än. Om 'ett tag' innebär en tidsperiod på ett par dagar eller ett halvår är än sålänge sekretessbelagt. Blogspot synkade inte så bra med de kinesiska myndigheternas lagar senast jag var i Asien. Då är det som det är. Då får man ta seden dit man kommer. Maila kan man däremot göra, e-post går fint. Skriv ett par rader till eleonor_broman@hotmail.com. Brev är ännu roligare. Jag kommer att skriva så mycket brev!
Förutom Watching The World Through A Lens här på Blogspot bloggar jag även från Tumblr's eminenta domän. Sannolikheten att mina bilder och andra avtryck från resan publiceras där istället för på den här bloggen är ganska stor. Länken dit hittar man HÄR .

Det var väl det. Ännu ett avsked till kontentan av ambivalens. Ta hand om er nu.
Beijing Airport nästa.