milk & cookies

Iskall mjölk och hembakade kolakakor. Måndagslyx. Ett essentiellt påfund och en oslagbar kombination.
Nu fortsätter den rafflande packningsorganisationen inför Kina. Febrila jakter på försvunna ficklampsbatterier och misslyckad kommunikaion med Telia angående kinesiska simkort. Nedräkning: Six days to take-off.

15

Lyssnar på Eluviums nya ('Cease to Know' är helt amazing), mättar hungern med solsken, vårdoft och kesomackor. Öppnar alla fönster i hela huset bara för att det faktiskt går i alla fall en stund, utan att man förfryser. Ljus och droppande ljud ifrån taken. Underbart.
Skriver klart min absolut sista hemtenta någonsin, planerar packning inför Kina, letar praktik och fixar tid för den sista vaccinationen. Känns som om tiden mer och mer börjar anta formen av ett vattenfall, men just nu är det faktiskt rätt okej.

rastlöshet

Måndag. Dricker thé, jobbar med portfolios, essäer, analyser och reflektioner. Längtar ut.
Hittade en helt perfekt lägenhet i morgontidningen imorse. En etta i Majorna med "fantastisk utsikt". Vill ta studenten någon gång så att jag kan flytta härifrån, skaffa jobb och brygga morgonkaffe på egen mark, impulvist, oupptäckt och förutsättningslöst och samtidigt inte eftersom jag fortfarande inte är helt positiv till det här med att lämna Sinclair. (Och då främst mörkrummet, människorna, flygeln och det fruktade emo-ryktet.) Den 3:e juni blir bitterljuvheten personifierad. Tills dess är det mest projektarbetande, mörka nätter, Filips geniala musiktips och drömmar om våren -

ingenting. allting.

Två insikter:
- Du&JagDöden kan vara det mest geniala album som någonsin producerats. Alla kategorier. Som pilar och bomull i hjärtat, rosor och palmblad. Mannen och hatten.
Som Ansgar & Evelyne.

- Hade jag inte fått vara en kreativ människa, kunnat leva på minnena av vårdoft och sommarregn under vinterhalvåret, spela gitarr med Malin, röra mig fritt, fått uppleva alla kolsyrade ögonblick, pussa på min lillasyster eller gå på café x antal gånger i veckan, skriva, fotografera, inspireras, förundras över oändligheten, meningslösheten, skönheten med allting, hade jag lika gärna kunnat dö.

sjung sånger för mig om ljusa nätter

Fryser och drömmer om våren.

aquarelle/jalousie sunrise

Jag hostar och nyser och fryser och feberdrömer och somnar om och dynget är vänt och det regnar konstant och mina stämband delar förstaplats med Darth Vader i verbal manlighetsfrekvens. Tystnaden ekar och ljuden är stumma och det måste vara fel på decibelskalan någonstans. Alltså är det mesta mörkt och kallt och varmt och dovt och huvudvärk, lite prestationsångest och hjälplöshet och brist på tålamod, och att jag fortfarande är vid liv är väl mest tack vare nässpray, te och Ibumetin, och skotska sånger om hattar och fioler som återkommer i min inkorg.

rastlöshet, stelhet, hemlighet (bli min osäkerhet)

Klipper negativremsor i smådelar över ljusbordet. Framkallar svartvita Afga-filmer i mörkrött fotolabb. Tandad perforering, ljuskänslighet. Trivs. Bubbel, brus, ättiksdoft och kemikalier.
Avstår sedan ursäktande/skuldmedvetet/ångestfyllt ännu en idrottslektion, i brist på bortglömda skåpsnycklar och gympakläder. För historieplugg och filmplanering. Och en oändlighet av ingenting alls. Bortsett de senaste veckorna av fysisk svettig dubbelmoral frånvaro går jag på väldigt många idrottslektioner. Högfrekvent. Det syns, ja nästan märks, speciellt på mina vältränade lår...
På bussen: fram och tillbaka mellan verklighet och drömland. Sträckläser "Fält", tragisk, häpnadsväckande och fantastisk skildring av två människor i ursinne, psykos. Av Andrzej Tichý.
Bloggar, sparar utkast och publicerar: både här och där. Men kanske mest här.

Vintermånad. Språngmarscher genom novembertung regnluft, andas. Hålla andan. Invänta tiden. Hålla tiden. Kompromissa. Hålla hjärtslagen strax under, innanför, ovanför maxgränsen. Sen kom sömnen, som en åsikt högervriden. För att hela, reparera, tömma och fylla, effektivisera improvisativa recept på en vardaglig överlevnadsrutin. GI?
Framtida problemlösningar som egentligen tillhör nuet, eller kanske inte alls hör hit? Ekonomiska situationer man bör, eller bör avstå från, att förhålla sig till. Intriger mellan hjärta och hjärna. Eller, nyårslöften, var det inte så?
Tills dess: en abstrakt längtan. Efter fler filmer att klippa isär, roman(s)er att somna om med, nycklar att tappa bort? Fler frågor att lämna obesvarade. Mer November Rain.
På fredag fyller jag mina musikaliska tomrum med det efterlängtade röda albumet.
Tills dess styr franska revolutioner i kombination med koffein.

+

Frossa, regn och yrsel. Härlig start på en redan hatad måndag.

autumn salute

Verkar som om den där förkylningen tog ut sin rätt till slut. Huvudvärk och halsont. Så idag är jag hemma med lillebror, äter clementiner och pepparkakor. Försöker få igång datorns högtalarsystem som verkar ha kraschat helt.
Har bokat biljetter till Kent i Lisebergshallen den 18:e mars. Sen blir det Noah and the Whale med Moa i november och förhoppningsvis hinner jag se Anna Ternheim på Pusterviksteatern helgen därpå. Fint!
Gårdagen i Vänersborg var mysig, precis som alla söndagar där. Malin kom och hälsade på med sin gitarr. Sen satt vi mest på fårfällarna under eken och spelade finstämt plock i höstsolen. Fotograferade, drack latte och hade lövkrig. När solen gick ner tog vi tåget hem igen.

Idag: Jag försöker fokusera, planera möten, filmsynopsis, historielektioner. Mellanslaget på skolans tangentbord är trögt så in i helvete. Väggurets sekundvisare tickar i tinnitusframkallande frekvenser. Scrollen scrollar åt fel håll. Mailen loggar ur, folk har slutat besvara e-post, nätverken laggar och ingenting verkar vilja fungera normalt.
Imorgon är det möten med kulturbloggare, bevakning av presskonferenser. Arkitektoriska planer och internationella samarbeten. Män i luftkonditionerade kostymer ska plåtas och omskrivas, konverteras till ord och CMYK-koder i ett reportage på en hemsida någonstans. Slutsatser ska färdigställas, analyseras och preciseras, precis som alla andra ultimatum och prototyper av realitet i mitt liv. Tentor ska skrivas, lektioner ska genomlidas, filmer ska klippas och fadas och klippas och kritiseras och klippas ännu mer, lite till, en gång till, igen!, tills det nästan inte finns någonting kvar.
Substans.
Eller antimateria?

På flygeln utanför spelar dom vackra melodier igen och jag överväger att hoppa över ångestframkallande idrottslektioner för att få höra de där tonerna lite längre än jag egentligen borde. Enligt studieplanen. Skriva färdigt, klart, målmedvetet, fokuserat, resulterat i ett häpnadsväckande felfritt resultat!
Om.
Jag inte varit så god vän med det dåliga samvetet.