for Jack

He wrote me a song.
Two actually.
This amazing human did one of the most amazing things you could ever do.
Actually, amazing ain't enough for such an effort, but sometimes words just ain't ever enough.

DEAR LOU/

Hon ser ut som en äkta sjökapten på den här bilden, men i verkligheten är hon en fräknig halvfransk skönhet med ett estetiskt och musikaliskt sinne som skulle räcka till en hel befolkning. Vi har umgåtts sen vi var sådär fem år gamla och har tillsammans fiskat fler krabbor, byggt större sandslott, druckit mer rooibos och repeatlyssnat Beatles och Franz Ferdinand mer än de allra flesta. Just nu spenderar hon större delen av sin tid på ett helflott hotell i norska Bergen. Hur som helst. Världens bästa Louise blev 20 år igår. Det firar vi med ett dunder-hurra!

it was all yellow

Back home from Stockholm. Kan ärligt och utan den minsta ångest konstatera att hufvudstaden verkligen inte är min stad. Men i sällskap av Malin och Sofia har jag haft en alldeles underbar helg, trots långa väntetider i köer, på bussar, tåg och t-banecentraler. Under högst förkylda omständigheter.
03:20 fredag morgon lämnade vi Fasseröd. 08:35 stod vi nyvakna och hungriga på Centralstationen i Stockholm. Efter en småkylig lattefrukost på Nils Café blev det mest planlös kringvandring genom Stockholms innerstad. Med Monopol som vår enda geografiska referens gick allt det där som involverar lokalsinne och gatunamn till en början ganska dåligt, men man kan säga att vi lärde oss av våra misstag. Så småningom.
Under flertalet timmar letade vi smått desperat efter vinylbutiker och second-hand shops, helt utan framgång. Det närmaste vi kom i musikväg var en Bang & Olufsen-butik som erbjöd högtalarsystem i mijlonklassen. Det hela slutade i en abstrakt konstutställning på Wetterling Gallery och tefika på The Huset. När klockan passerat förmiddag var vi så gott som döda, beslutade oss för att vara tråkiga och åka hem.
Väl i Bromma ett par timmar senare blev det film, gitarrspel och middag hos familjen Flodin. God mat, hemmagjorda marränger och kulturella diskussioner i storstadsanda. Den italienska frukosten kommande dag var den godaste jag ätit på länge.

Lördagsförmiddagen spenderades kring Stureplan och Gamla Stan. Hela dagen var fotomässigt sett en enorm mental påfrestning från början till slut. För första gången valde jag att inte ta med mig kameran till konserten. Risken att bli ertappad med en 300-millimetare och tvingas lämna ifrån mig denna efter eventuell visitation vid insläppet kändes alltför överhängande för att jag skulle våga plåta alls. Av den anledningen förblev mitt signalement och följeslagare kvar i Bromma. Fulladdad och med ett i princip tomt minneskort. Naturligtvis envisades lördagsvädret med ett ihållande och konstant exceptionellt fotoljus, underbara och märkliga motiv fortsatte att dyka upp framför ögonen på oss. Jag trodde jag skulle avlida.
Fortsatt vinylspan och musiksök. Efter att vi händelsevis sprungit på Nicole Cofey, huvudrollsinnehavaren i mitt och Malins tidigare kortfilmsprojekt, i Gamla Stan fick vi proffessionell vägledning och hittade till slut en Bengans på Drottninggatan. Förälskades i x-antal LP-plattor av Metallica, Iron & Wine, The Postal Service, Coldplay och Wilco. Vidare käkade vi pastalunch på Vapiano, drack ljummen latte i vad som hade kunnat vara den sista augustisolen och genomförde en högst spartansk, men trevlig och angenäm, date med herr Florin över kravallstaketet till den kilometerlånga Coldplay-kön.
Kvällen på Stadion var fantastisk. White Lies värmde upp en hungrig publik med skönheter som Unfinished Business, Fairwell To The Fairground, A Place To Hide och Death. Mäktigt. Med ett sound som, åtminstone i spelande stund, påminde om Joy Divisions var detta inte en helt misslyckad matching inför vad som väntade. Eller snarare, med min för evigt våta dröm om att se Ian Curtis spela live.
50 minuter senare entrade Chris Martin och co. den storslagna scenen. Ljudet, ljussättningen och den kärnvapenlika energin överträffade alla eventuella förväntningar och förhoppningar, både musikaliskt och showmässigt sett. Våra rymliga ståplatser bara några få andetag ifrån de mest inbitna fansen framför scen gjorde ju inte direkt upplevelsen sämre.
Publiken var otrolig. Folk sjöng som gudar, dårar, dansade och kysstes, grät och skrek och jublade, strålade stundtals starkare än den tjugo meter långa blinkande bildmonitorn på superscenen. Glass of Water, Yellow, Viva La Vida, Clocks, Death and All His Friends, Lost, Fix You, The Scientist och tårar i ögonen. Det var gigantiska gula ballonger, euforiska ögon, Norrlands Guld i plastflaskor och självlysande fjärilskonfetti över hela Stadion. Svårt att konkret återge känslan i ord, men det var fullkomligt MAGISKT. I ordets sanna bemärkelse.

italia #3

Sofia i hyrbilen, påväg till vingården Paradiso.

Ett typiskt italienskt café i Montalcino.

En dag åkte vi till Medelhavet. San Stefáno, Puerto Ercole och Manciano. Vi åt mest glass och laxpasta, spanade in uniformerade poliser och vandrade barfota längs stränderna. Det här är San Stefáno. Nästan alla hus hade blåa fönsterluckor och blommig tvätt på balkongräcket.

Citronträden odlades på balkongerna.

Rost, sprucken puts och dekadens. Så himla vackert.

Vespan var det absolut vanligaste fordonet, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur gatorna faktiskt ser ut i Italien. Trafiken är horribel och framkomligheten ganska begränsad om man har en bil som är bredare än 1,5 meter.

En kväll fick Sofia dansa på en äng. Jag stod bakom kameran som vanligt.

När vi besteg det andra berget, Monte Amiata, hittade Sofia och jag Italiens läckraste bil! Vi tjuvkikade in i minimala bilar och smartcars en hel del, mest för att dom mer ser ut som leksaksbilar än faktiska fordon. En sån där barnslig fascination som bara turister förstår sig på. Som tagna direkt ur filmen Ratatouielle!

Rosa var en vanligt förekommande färg på klädesplaggen hos den manliga delen av befolkningen.

Frukost i Santa Fioras soluppgång. Jag ska tillägga att italiensk yoghurt är att dö för...

En annan liten mini-van.

Och överallt dessa fullmatade tvättlinor.

1800-tals stuckaturer på en tjusig byggnad i Montalcino.

Affischering i Pienza.

Balkong i Pitigliano. Den med citronträden.

Puerto Ercole.

Mer dekadens.

Jag, vinet och min underbara kusin. Har seriösa planer på att antingen adoptera eller röva bort den där ungen... Vid den här uteplatsen, som inte riktigt kommer till sin rätt i den här bilden, satt vi ofta och målade eller tog ett glas rött. Jag längtade ihjäl mig efter mina gitarrer. Konstant.

Medelhavet.

Lillasyster i äppelblommorna, som senare kom att kallas "popcornträdet".

Ett utav alla tusentals olivträd i Santa Fiora.

so long and thanks for all the fish

Inatt drar jag till Italien. På söndag firar man 18-årsdag. Till lunch var risgrynsgröt och hela skolan doftade kanel och även den här fotolektionen fick jag spendera i mörkrummet. Kan inte bli mycket bättre. Har lånat med mig en gammal Minolta över lovet. Lite variation i allt det digitala. Sen har pappa fixat en filmkamera och en massa objektiv. Vi kommer att kunna verka som en hel mediebyrå där nere.
Ikväll kommer Moa hit med MGMT-vinyl och dricker te och äter paj med mig och Fia innan vi sticker. Eftersom jag under en vecka framöver kommer att vara bosatt i en pytteliten bergsby blir det förmodligen komplikationer med uppdateringen här... Såvida vi inte lyckas ta oss in till Rom och hittar något internetcafé. Som sagt är temat för pågående fotoprojekt "Arkitektur", och vilken stad lämpar sig väl bättre för plåtning av gamla byggnader, stuckaturer och dekadens än just Rom? Tills dess - be well här hemma i Sverige. Jag utlovar ett hejdundrande bildreportage när jag är tillbaka.

Jag och Malin diskuterar våra planer inför APU och projektarbetet. And we're talking big plans. Under de senaste veckorna har vi fullkomligt simmat i idéer, möjliga och halvt ogenomförbara, inför trean. Nu tror vi oss ha kommit på grejen. Wooah, det här hade kunnat bli jävligt nice.

from scratch

Då börjar jag om, på blogspot.com.