En feberfri fredag: Ser den omtalade konstutställningen av Andrew Wyeth. Akvarellmålningarna, de tunga mörka markerna, den synkroniserade transparensen i de många penseldragen möter ingen besvikelse. Verken är genomgående fantastiska, och naturligtvis råder strängt fotoförbud inne på museét.
Mormor bjuder på lunch på Vatten. Att umgås med min mormor är något av det bästa jag vet. Sedan tittar vi på skelettskulpturer, svarta kuber och Weeping Girls utanför Skärhamn. Genial konst. Jag tar nästan inga bilder under hela helgen.
Lördag: Dricker kaffe med Malin och Christoffer på Smögen, pratar om studenten och om framtiden. Sådär som man tycks göra med alla som man återser för första gången efter den 3 juni. Jag berättar mer om min resa och tar farväl av ännu en mycket omtyckt människa.
En oväntad impulsivitet: Jag köper två biljetter till Kents spelning på Trädgårdsföreningen, som Jocke påstår är den sista i Sverige för en lång lång tid. Det är en fin spelning. Luften är tung och fuktig. Människor dricker fatöl ur plastmuggar, människor blåser långsam cigarettrök genom smala läppstiftsläppar, människor står tätt i varma klungor, bär tröjor med DERAS heroiska emblem och visslar lite otåligt på Svarta Linjer. Allting är påtagligt stilla samtidigt som tillvarons rörelsemönster påminner om det hos en karusell. Utifrån: En helt vanlig lördagkväll i augusti, samtidigt; alla som närvarar vet att det här blir en kväll utöver det vanliga. Sedan: Mästerverken framförs liksom i ultrarapid, ändå är det inte så långt hem till sista låten. Paradnumret, som den här gången kommer näst sist i ordningen, känns mer levande än någonsin. Det är luften som långsamt kyls ned av natten, fyrverkerierna strax under alla stjärntecken, det är den där vackra krampen i hjärtat för du och jag ska aldrig dö.
9000 euforiska hjärtan senare:
Vi hamnar på Kino, trängs i en minimal lokal med internationell publik. Varannan vin, och sedan är det dags för stängning. Så byter vi inomhusträngsel mot sensommarnatt i Slottskogen, följer ett grönt pulserande ljus över gräsmattorna, dunket av distanta basar i mörkret, dricker öl under ekarna långt bort. På en provisorisk diaduk projiceras kaledioskopmönster och hypnotiska spiraler. Vi träffar folk vi inte sett på mycket länge och stiftar nya bekantskaper med en liftande norrlänning och en manlig modeillustratör. Diskuterar grönt te, kreativa flöden och norrsken medan folkmassan blir alltmer avtagande. När solen går upp är det dags att vandra hem. Stadens sömniga andetag och våta asfalt under trötta fötter. Det är inte mycket trafik i Göteborg före klockan sju en söndag morgon.
Vi vaknar upp till regn. Sover hela dagen och äter middag på en mongolisk restaurang vid vattnet på kvällen. Jag har håret uppsatt i en svinrygg och bär Louises klänning med stora solfjädrar. Lillasyster och Louise är klädda i svart och kinesiskt silke och är vackrast i världen. Jag har glömt kameran hemma. Vi pratar om oväsentligheter under förrätt, varmrätt och efterrätt, sådär som man gör när man snart ska ta farväl. Värmer barfotafötterna mot heltäckningsmattan och sitter kvar med våra rödvinsglas enda till stängning. Sedan vandrar vi hem under det stora mörka paraplyet.
Måndag: Vi äter långfrukost i fröken Jonsson-Berghs varma kök. Kardemummakaffe och gourmetknäcke. För mig är det sista gången på länge i det där underbara köket. Jag hämtar ut mitt visum på kinesiska ambassaden, köper en vintageklänning och en svart filthatt av Belinda på Beyond Retro. Fikar med Sofia på Le Pain, tar farväl av Louise, tar farväl av Tove. Den där ambivalensen inför framtida saknad. Inser att hela den här hejdåprocessen blir så mycket mer komplex i verkligheten än vad den kan verka på pappret. Nio månader är trots allt en ganska lång tid.
Om en vecka är jag tillbaka i Beijing -
